Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Ankomst till Green Harbour — Exkursioner. — Hvitfiskfångare — Forna besök och öfvervintringar — Jagtäfventyr — Sammanträffande med engelsmän — Adventbay — Lax — Renar och renjagt — Båtfärd till Nordfjorden — Kolbay — Gåsjagt — Färd kring Prins Charles Foreland — Djuplodningar — Stormfogeln — Båtfärd genom Forelands sund — Kingsbay — Glacierer — Stenkol — Till Kobbebay och Smeerenberg — Post från Sverige — Smeerenberg förr och nu — ”En vinter på Spetsbergen”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi hafva flere gånger haft tillfälle att omnämna de gräsliga
blodbad, som på dessa djur verkställts. Ej alltid aflöpa dock dessa utan fara
äfven for fångstmännen, ty om ock den gamle Mårtens1 påstående: ”Sie
sind beherzte Thiere und stehen einander bey bis im Tode” blott sällan
vinner bekräftelse, så saknas ingalunda exempel på, att de i ursinnigt
raseri med de väldiga betame *) huggit hål på båtar samt sårat och till
och med alldeles sönderslitit de personer, som de kunnat nå eller som
fallit i vattnet. Under sådana förhållanden bör en norsk harpunerare
skatta sig lycklig att hafva kommit undan för godt pris. Han föll i
vattnet och genast kastade sig en hvalross öfver honom, dock ej i ond afsigt.
De gamla, mera förståndiga^ bruka nemligen söka rädda sina ungar
genom att med framfötteraa trycka dem till sitt bröst och dyka ned i
djupet. Osagdt må lemnas, om i ifrågavarande persons gestalt och
utseende fanns något hvalrossliknande — nog af, hvalrossen tog honom under
armen och — framåt marsch till bottnen! Gång efter annan förnyades
detta, innan hvalrossen ansåg mannen vara så i säkerhet för harpuner
och lansar, att han ville släppa honom, — och, märkligt nog, mannen
hade tillräckligt goda lungor för att ej qväfvas på de ingalunda korta
utflygtema, utan kunde sedan för undrande kamrater förtälja de
besynnerliga ting, som han såg på djupet.
Ett på sätt och vis likartadt äfventyr inträffade på en bjömjagt,
h vil ket kan lända till bevis på, huru plats och ställning här i lifvet af
ödet kan plötsligen förändras. En björn upptäcktes simmande, en båt
utsattes att förfölja honom. Förmodligen blef dock Nalle på ett eller
annat sätt förnärmad öfver mindre gentlemanlikt uppförande, hvarföre
han helt plötsligt beslöt att attackera sina förföljare. Båten äntras, Nalle
klättrar upp i densamma och — alla hans angripare töfva ej att
hufvud-stupa begifva sig ned i hafvet. Och så satt nu herr ”länsmannen” helt
lugnt och vaggade i båten, hvilken rundtomkring var garnerad af
frysande karlar, som högst generade höllo sig fast i relingen. Huru
äfven-tyret slutade, hafva vi ej lyckats utforska, men vi hafva anledning att
antaga, att björnen snart fann sin nya stuga för trång och, skänkande sina
f. d. förföljare sitt förakt, begaf sig ut på andra äfventyr. —
Naturligtvis fanns det ingen ombord, som ej hade lust att med egna
jagtäfventyr rikta Spetsbergens berättelse-förråd, men — vår färd var ”ei
*) De, hvilka hafva utåt böjda betar, anses ej blott vara de farligaste, utan äfven
de mest ondsinta.
Sv. Fnlarexpedit. 1868.
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
