Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Ankomst till Green Harbour — Exkursioner. — Hvitfiskfångare — Forna besök och öfvervintringar — Jagtäfventyr — Sammanträffande med engelsmän — Adventbay — Lax — Renar och renjagt — Båtfärd till Nordfjorden — Kolbay — Gåsjagt — Färd kring Prins Charles Foreland — Djuplodningar — Stormfogeln — Båtfärd genom Forelands sund — Kingsbay — Glacierer — Stenkol — Till Kobbebay och Smeerenberg — Post från Sverige — Smeerenberg förr och nu — ”En vinter på Spetsbergen”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trädde han till mig och frågade, om jag hade ordentligt laddadt. Hans
hemliga bekymmer tillfredsställdes ej af mitt jakande svar. ”Men”, sade
han, ”De skyder vel ogsaa god t?” Hvad ville jag göra?; modestin kan
också stundom gå för långt. Jag sväljde tyst den förödmjukande
hågkomsten af ett, sanningen att säga, ej obetydligt antal bommar och
svarade utan tvekan åter ja. ”Ja, for De skall vide”, sade vännen Ole, ”at
her i Fjeldene finder man ofte B jom og den ”Kvitbjom” han er en
mordisk Potentat.” Ole hade sjelf ett föregående år gjort denne potentats
bekantskap på ett mera egendomligt än angenämt sätt. Han hade
nemligen gått upp på en holme för att plocka ägg, fått sin korg full och
skulle just återvända till båten, då bakom en sten reser sig ett högt hvitt
spöke. Bjömen stod öfver mannen med lyftade ramar. Nästa ögonblick
nedstörtade den hotande lavinen och de ludna ramame lågo i Oles
äggkorg. Han sjelf retirerade baklänges i sjön och upptogs utan vidare
äfven tyr i båten. — Min kamrat hade berättat sitt äfventyr; vi gingo framåt
under tystnad. Plötsligen kände jag hans kraftiga tag på min axel och
nästa ögonblick lågo vi framstupa, sida vid sida, på heden, Ole med ett
rofdjurs blick pekande på en punkt fram i dalen. Jag såg ditåt, men
upptäckte intet. Min goda jagtkikare fram togs derföre och riktades efter
Oles anvisning. Efter mycket letande upptäcktes slutligen något, som
syntes mig vara ett par små grå råttor, helt lugna stående på heden. Huru
ett obeväpnad t öga kunnat upptäcka dem, är, likasom åtskilliga andra prof
på fångstmännens synförmåga, mig tills dato obegripligt. Ole sade mig
emellertid, att det var två renar och att Johan krupit i håll för dem.
Vi väntade under tystnad hvad som komma skulle. Slutligen sågs ett
litet blått rökmoln flyga ut från en fördjupning i marken; knallen af
skottet hördes knappast. Jag såg den ene af rename sätta sig på
bakdelen som en hund, vända sig några gånger kring och sedan lägga sig
på heden. Hela uppträdet, så på afstånd sedt, gaf mig aldrig intrycket,
att djuret blifvit skjutet. Den andra renen gick långsamt sin väg och
doldes af en upphöjning i marken, men i stället kom ett tredje djur, som
vi fornt ej varsnat, ned mot platsen från en närbelägen kulle. Ett andra
och ett tredje rökmoln flögo ut från den förrädiska klyftan och jag såg
(fortfarande genom kikaren), huru det sist framkomna djuret med krossadt
bakben och ymnigt blödande aflägsnade sig från det farliga grannskapet.
Nu sprang skytten fram ur sitt gömställe för att förfölja, och äfven
vi skyndade att närma oss skådeplatsen. På heden låg en död renko och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
