Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kring märkesåret 1905 - Unionsupplösningen och parlamentarismen. Minnen och reflexioner. Sept. 1925
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
års författning är uppbyggd på en dualistisk princip, som
avser att skydda friheten icke blott mot återgång till
kungligt envälde, utan också mot alla försök att vända tillbaka
till frihetstidens regerande riksdagar. Att grundlagsfäderna
till det senare begreppet även förde den moderna
parlamentarismen är ganska uppenbart. Carl XIV Johans
experiment i »allenastyrandets» riktning gjorde att vakthållningen
under de tre första decennierna närmast kom att gälla
konungamakten. De författningsändringar som ägde rum
under förra århundradet skapade därför i stort sett
förutsättningar för stärkande av representationens ställning och
för en utveckling i parlamentarismens anda. Som sådana
förutsättningar kan man räkna representationsreformen av 1865
likaväl som departementalreformen av 1840 och upprättandet
av statsministerämbetet 1875-1876. Det långa E. G.
Boströmska regementet kan, sett i nutidens ljus, lugnt
karakteriseras som en direkt förberedelse för ett nytt
styrelsesätt. Han övertog ledningen av en rätt typisk
ämbetsmannaministär, han accepterade dennas arbetsformer, han
rekryterade sina egna ministärer efter ungefär samma
grunder, och det var för honom ett axiom att kungamaktens
förtroende var och borde vara den oumbärliga
utgångspunkten för varje svensk regering. För parlamentarismens
system hade han inga sympatier. Men E. G. Boström hade
blivit statsminister på grund av sina riksdagspolitiska
meriter, och inga statsrättsliga doktriner hindrade honom att
se hur nödvändigt det var för en ministär som ville
uträtta något att ständigt vara tillförsäkrad stödet av en
majoritet i riksdagen.
Efteråt är det ju lätt att upptäcka parlamentariska
realiteter bakom den Boströmska »rikspolitiken», fastän
dennas skapare och ledare icke ville se dem och
antagligen icke såg dem. Hans system led skeppsbrott på
unionsfrågan och han avgick i den känslan att det var den
bästa tjänst han numera kunde göra sin konung och sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
