Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Staaff och "besvärjelsepunkterna" av 1911 - Ministärbildningen 1911. Några interiörer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
ning. När han nu var fast besluten att göra Schotte till
civilminister, så tyckte han sig icke ha något verkligt
ärende till herr Widén.
Alldeles särskilt stort besvär kostade det att övervinna
Staaffs motvilja mot att inleda förhandlingar med
socialdemokraterna rörande det förestående ministärskiftet. Han
kände sig inte riktigt säker på att Branting och hans
vänner skulle avslå anbudet. Han återkom oupphörligt till
detta: »Ja, men tänk nu om de trots allt svara ja; då
sitter jag ordentligt i klistret.» Till slut fogade han sig
dock i vad som syntes alldeles nödvändigt för en
ministärbildare som höll på att regeringen skulle ha stöd hos en
fast majoritet i andra kammaren. Såvitt jag nu kan minnas,
var det med Branting, Herman Lindqvist och F. V.
Thorsson som Staaff konfererade. Han var strålande belåten med
resultatet. De delegerade hade visserligen förklarat att den
liberala framställningen måste omnämnas i den
socialdemokratiska partistyrelsen, men de kunde på stående fot
försäkra att ingen på deras sida reflekterade på att sända
»gisslan» till Staaffs ministär. Däremot kunde denne räkna
på vad som sedan blev kallat en »välvilligt avvaktande
hållning». Från överläggningen medförde han dessutom
ett slags socialdemokratisk rekommendation för namnen
Eliel Löfgren och Jacob Larsson.
Detta förord sysselsatte Staaff livligt under den
brådskande veckan i början av oktober då ministerlistan
skulle definitivt fastställas. Visserligen hade han starkt
betonat för de socialdemokratiska ombuden att han icke
ämnade låta sig bindas av det förslag han berett dem
tillfälle att framställa. Men det var tydligt att han kände
sig mycket benägen att visa tillmötesgående genom att ta
med åtminstone en av de föreslagna. Han återkom under
dessa dagar oupphörligt till »de två L: n» som han brukade
kalla herrar Löfgren och Larsson i sina telefonsamtal.
Hans egna sympatier voro avgjort för herr Löfgren, vars
7.
v. Zweigbergk, Svensk politik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
