Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strötankar i svensk politik - Från allenastyrande till parlamentarism. Förskjutning i ministärens ställning och ansvar. 17/3 1922
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
utredning. Det var denna senare som 1840 överlämnades
åt statsråden, som voro eller åtminstone borde vara
statsmän mer än ämbetsmän i vanlig mening.
Överhuvud har striden om den verkliga regeringsmakten
synts relativt litet på ytan i Sveriges offentliga inre
politik. Denna har i påfallande grad under det nya statsskicket
präglats av programmet försvar och reformer, särskilt då
rösträttsreformen. Härordningsförslag och förslag om
medborgarrättens utvidgning ha avlöst varandra, gemenligen
så att kraven i det förra avseendet framställts först och
med outtröttlig energi, medan de folkliga vederlagen
kommit mer eller mindre långt efteråt och framtvungna. Har
det prutats på millioner och övningsdagar, så har det
också ådagalagts mycken rädsla för att bevilja
medborgarna deras rätt. I denna statskonst ha konungamakten och
högern funnit varandra samt delat ljuvt och lett. Men i
övrigt har deras allians varit mindre solid, som
furstehuset kunnat förmärka var gång det vägrat att tjäna de
konservativa intressena eller befunnit sig i trångmål för
egen del. Men det berömmet kan icke förvägras konungarna
av familjen Bernadotte att de visat ett utpräglat
konstitutionellt sinnelag och varit ytterst måna om att lojalt
respektera linjerna för deras makt, sådana de angivas i
grundlagarna och i utbildad praxis.
Det gäller dock icke om stamfadern själv. Han
saknade visst icke gehör för folkets röst, han var ju dock den
stora franska revolutionens son. Men han hade svårt att
uppfatta denna röst då den talade svenska, vilket språk
han aldrig lärde sig. Som gammal general hade han en
förvärvad förkärlek för ett kraftigt kommando. Det mötte
därför ingen svårighet att få honom att lägga
huvudvikten vid bestämmelsen att »konungen äger att allena styra
riket» och att icke nämnvärt fästa sig vid tillägget: »på
det sätt denna regeringsform föreskriver». Carl Johans
svenska tron var den enda beståndande av Napoleons-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
