Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska parlamentarismens första kvartsekel - Konungamaktens väg. Från motstånd till bistånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNGAMAKTENS VÄG.
Från motstånd till bistånd.
Vid de två tillfällen då Karl Staaff åtog sig att bilda
ministär stimulerades han för uppgiften av hoppet att
kunna leda den svenska statsstyrelsen in på
parlamentarismens linjer. Konungamakten å sin sida var redan 1905
icke obekant med den blivande statsministerns avsikter
i detta stycke. Man kände dem ännu bättre då han avgick
från sin post. Och när han 1911 på nytt tillkallades hade
frågan full politisk aktualitet, sedan de liberala satt
kravet på parlamentariskt styrelsesätt främst på sitt
program, som var avsett att även bli regeringsprogram. Men
varken 1905 eller 1911 kom det till någon konfrontation
mellan Staaffs och konungamaktens ståndpunkter i ämnet.
Båda parterna synas var för sig ha ansett det mest
opportunt att icke röra vid den ömtåliga saken.
Á ömse sidor hade man emellertid klart för sig vilka
viktiga principer som här stodo mot varandra, och man
följde uppmärksamt vad kontrahenten företog sig. Hur
brännande frågan i själva verket var framgick nogsamt
därav att båda de Staaffska ministärerna demissionerade
efter öppna konflikter med konungamakten just rörande
förhållandet mellan konungen och hans statsråd. Fallen
äro enastående i sitt slag i svensk historia.
Till synes gick konungamakten som avgjord segrare ur
dessa sammanstötningar med det parlamentariska
styrelsesättets svenska förtrupper. De ministärer som mobiliserades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
