Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska parlamentarismens första kvartsekel - Konungamaktens väg. Från motstånd till bistånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
våna att det i början uppstod en viss tvekan om
uppriktigheten. Det var dock knappt så att konungen intog
sin nya position bara på grund av yttre händelsers tryck.
Tvivelsutan kände konung Gustaf ursprungligen en stark
aversion gentemot den parlamentariska ordningen, vars
anspråk framfördes med en viss bryskhet av statsminister
Staaff. Men han har tidigt konstaterat att en svensk
regering numera icke kan nå några resultat av större
värde, om den icke kan åstadkomma ett gott samarbete
med riksdagen. När denna iakttagelse framträtt med full
styrka för medvetandet, så ledes tanken lätt och
konsekvent till det medgivandet att parlamentarismens
förespråkare i själva verket ha rätt. Det logiska i denna
tankeutveckling har förtjänstfullt klarlagts av förre finske
presidenten Ståhlberg i hans värdefulla broschyr om
parlamentarismen i Finland. Som två betydelsefulla följdsatser
framhåller denne författare att en parlamentarisk ministär utan
krångel bör dra sig tillbaka när den fått bevis på att den
saknar representationens förtroende och att de partier
som framkallat ministerkrisen ha oavvislig skyldighet att
ställa sig till disposition när en ny ministär skall bildas.
I olikhet med sina anförvanter, konungarna i Danmark
och Norge, har konung Gustaf aldrig avgivit någon
offentlig deklaration om att han godkänt parlamentarismens
grundsatser. Men alla hans regeringshandlingar under de
senaste tolv åren visa otvetydigt att så är. I
överensstämmelse med sin natur har han tagit steget fullt ut och utan
baktankar, sedan han en gång bestämt sig för det. Han
har funnit det resonligt att ministrarna, som bära hela
ansvaret för vad som göres i rikets styrelse, också ha det
verkliga avgörandet i sin hand. Han har resolut avstått
från den rätt att ensam styra riket som regeringsformen
tillägger Sveriges konung, och han har i stället nöjt sig
med det inflytande som han kan utöva på mer personliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
