Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska parlamentarismens första kvartsekel - Vår parlamentarisms egenart. Det svenska systemets svaga punkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
305
är en handlingskraftig man, som åtnjuter stort förtroende
både hos partikamraterna och hos framtidsmännen inom
ämbetskarriären.
Det är självfallet att man med denna ordning för
ministärbildningen skall få nöja sig med
minoritetsregeringar som det vanliga resultatet. Hur proportionen
mellan olika slag av ministärer ställt sig under den period
som här behandlas framgår av följande överslag, där de
olika ministärerna betecknas med ministärbildarens namn:
en parlamentarisk ministär med majoritet: Edén;
nio parlamentariska ministärer utan majoritet: Staaff
(två ministärer), Branting (tre ministärer), Trygger,
Sandler, Ekman, Lindman 1928; av dessa nio komma sju på
perioden 1920-1928;
två antiparlamentariska ministärer: Lindman 1906,
Hammarskjöld;
tre expeditionsministärer: Swartz, De Geer, von Sydow.
Denna proportion är typisk och egendomlig för Sverige.
Den betecknar emellertid en stor svaghet och den behöver
radikalt förändras.
20.
v. Zweigbergk, Svensk politik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
