Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska parlamentarismens första kvartsekel - Den svenska parlamentarismens framtid. Gamla uppslag och nya funderingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
hamnat, i regel på grund av klass-, yrkes- eller
familjeskäl. Men så stark är traditionen att den enskilde snart
finner sig. Åtminstone röstar han med partiets valsedel
när det gäller, även om han inte orkat ta närmare reda på
vad som står i de tröglästa partiprogrammen.
För att ge en föreställning om det svenska partiväsendets
bristfälligheter kan man nöja sig med att kasta en hastig
blick på det svagaste och det starkaste av de nu
verksamma partierna. Det liberala är det söndrigaste och mest
förkomna av alla. Och dock var det ännu för femton år
sedan det största och inflytelserikaste. För närvarande ser
det ut som om det ginge mot den rena förintelsen. Det
borde dock icke behöva gå så illa. En politisk riktning
vars idéer bekännas och förkunnas av ett flertal bland
landets mest betydande tidningar, låt vara under skarpa
inbördes divergenser, borde verkligen förmå skaffa sig
en organisation som kan göra sig gällande. Men nog
fordras det reformation både till huvud och lemmar. Det
socialdemokratiska partiet tycks svälla av livskraft och ha
hälsans rosor på kinderna. Så sent som i fjol fick det dock
en livlig påminnelse om att det är sörjt för att träden inte
växa in i himmelen. Även detta parti har sina bekymmer.
Det har ännu icke lyckats få rågången mot kommunister
och syndikalister ordentligt upphuggen. Det laborerar
också med ett för stort avstånd mellan det officiella
partiprogrammet och det som ledarna kunna tänka på att söka
omsätta i handling, även om partiet fått den eftertraktade
majoriteten i andra kammaren. Efter Brantings död märks
det ännu en viss dragkamp om den högsta ledningen.
Hela landet ser denna rivalitet, trots alla ansträngningar
att någorlunda hålla den i schack.
Det är onödigt att gå vidarę i denna granskning.
Lönlöst också. Nya eller reformerade partier och ledare med
statsmannaresning inställa sig icke på kommando, ej heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
