Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Miss Vivan Meixner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
IX.
MISS VIVIAN MEIXNER.
Ett tarvligt möblerat rum, vars enda fönster
sitter högt upp mot taket och är försett med tjocka
järngaller. Vid ena långväggen en simpel järnsäng,
en ragglig kommod, ett litet trebent bord och två
pinnstolar.
En ung flicka går oroligt av och an på golvet,
vridande händerna i förtvivlan.
Det är nu många veckor sedan miss Vivian Meixner
lockats bort från sitt hem, veckor ständigt fyllda
av oro, och ännu många dagar återstå, innan hon kan
hoppas på frihet – om hon överhuvudtaget ens kan nära
den förhoppningen, enformiga, själsdödande dagar,
under vilka hon räknat minuterna. Vid varje buller
spritter hon till. Det kan ju vara ett förebud till
frihet – eller död.
Hon vet ej vad som tilldrar sig ute i världen, kan
ej ens gissa sig till, vad man företar till hennes
befrielse.
Ett par gånger om dagen visar sig hennes fångvaktare,
en elak gammal gumma, som lystrar till namnet Laura,
och en kraftig medelålders karl, som man kallar Antonio.
De sätta fram maten till henne men växla sällan ett
ord i hennes närhet. Det är, som om hon blott vore
en själlös maskin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
