Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göran Stjernhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
biiiVit olika uppfattadt. Hammarsköld kallar honom ”den
förste svenske skalden”, och Atterbom benämner honom
”svenska skaldekonstens fader”. Wieselgren deremot, som före
Stjernhjelm träffat många ”diktens söndagsbarn”, har icke
funnit skäl att med honom börja en ny period i vår
litera-turhistoria, utan yttrar: ”Under Stjemhjelmska perioden
uppsvingade sig didaktiken så högt, att svenska poesien
ansetts begynna med en lärodikt från dessa dagar; men med
all beundran för Stjernhjelm och isynnerhet dess Herkules,
kunna vi ej anse detta omdöme, så ofta det än är
uppre-padt, för annat än bevis på mindre grundligt studium af
vår vitterhet från äldre tider. Stjernhjelms Herkules är en
skön blomma, men visst ej en ros, som utslagit i Mars, utan
en påsklilja, som utan allt underverk uppblomstrar
skönast bland anemonerna, sedan tussilagine» och snöliljoraa
blommat ut. Högt värde ega ock hans öfriga i allmänhet
didaktiska dikter; men intet språng i bildningen, intet
mirakel i vitterhetshistorien.” I Litteraturbladet skref Geijer
1838: ”Att i ett så omfattande, uppväckt och lifligt sinne,
som Stjernhjelms, äfven finna poetisk klang, förvånar ej.
Nationalepok har han ej gjort. Svenska poesien var med
Stjernhjelms Herkules ännu ingen Herkules i vaggan, och
man hör sedermera föga till dess bedrifter.” 1 nästan
samma anda uttalar sig äfven Franzén: ”Före Gyllenborg och
Creutz hade visserligen Stjernhjelm blixtrat fram ur
mörkret, och hans Herkules trotsar ännu i dag tiden och den
finare smaken. Men detta skaldeslycke står som en ensam
ruin på ett öde fält, och den förundran, hvarmed man
betraktar denna originella sammansättning af en grekisk idé
i en götisk klädnad, af en poetisk anda i groteska figurer,
af en egen harmoni i främmande versljud, blandas med
förtrytelse öfver den afväg , som svenska vitterheten tog efter
Stjernhjelm, ännu mer än öfver de matta och tunga steg,
hvarmed hon fullföljde den nästan ett helt tidehvarf.
Ingen af de följande skalderna hade hans anda, och då de
icke en gång härmade hans versart eller stil, blef hans
inflytelse på svenska språkets daning emot all förväntan
ringa.”1
Så väl i vetenskapligt som äfven i poetiskt afseende
stod Stjernhjelm långt före sina samtida och kunde af mäng- 1
1. Svenska Akademiens handlingar från 1796, del. VI, sid. 56.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
