Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Rosenhane.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69.
Dhet var ännu mäst mörkt, sigh natten vidt uthsträckte,
Än lågh Aurora qvar i sängen hoos sin vän,
Och inthet än tiiredz at korama fram igen,
Doch fick man något see aff skenet, hon upvächte
För uth, dhen vägh, hon går, och målnen för sigh brächte,
När iagh i fulla sömpn och roo migh hvilar än
Allena, som iagh tror, allena medan dhen
Ëldguden kring migh ähr, kärleken som migh täckte.
I sömpnen åter nu som förr migh förekom
Dhen, som iagh vidh mig sielf om dagen talar om,
Migh tyckte hon var min, at iagh min önskan hade,
At iagh henn’ i min fampn, i sängen hoos migh lade,
Då äfven aff ett liud, som iagh dher höra fick,
Blef iag upväckt, at snart båd’ sömpn och dröm förgick.
70.
Om iagh dhet hade trodt, iagh skulle åther bringas
I ook igen, när iagh så läng har varit frij,
Så hadc iagh undflytt dhe rummen, hvaruthi
Jagh fordom tijdh til en sann träldom kunde tvingas,
Mcdh hastigt flyttiande då hade kunnat tvingas
Frijheet och säkerheet, men nu bårtföras vij
På samma sätt och medh ett slikt bedrägerij,
Och see allenast eens hiälpande heller ingas.
Min sköne Venerid, om ingen är än funnin
Föruthan digh, aff hvem iagh så är häfftigt bunnin,
Har kärlek ingen macht medh migh om icke han
Digh brùkade dher till, och elliest inthet kan;
Så var nu mild och lät din dygd, som älskas skina,
Och lös migh uhr mitt ook och ifrån banden mina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
