Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Rosenhane.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77.
Dhen stränge nye i&gh, migh kärleek föreskrifver,
At länge hålla tyst och tijga mitt besvär,
För all’ allenast nu then största orsak är,
Thet iagh så trögt och sent migh honom undergifver.
Hvariore må iagh ey fritt säya, thet iagh blifver
Åth henne mehr och mehr och dagligh mehra kär,
Och ingen henne lijk i dygder finner här.
Jagh täncker för än han migh så til tystheet drifver,
Emoth hans macht och våld iagh heller strijda vill,
Och hände sedan alt hvad lyckan lägger till,
£n sådan engels träl och thetz uthan ingas!
Men hvad, skal iagh aff våld, til frijhet född, så tvingas?
Ney, ney min son, om du vilt säkert lyda migh,
(Sang migh en hemligh röst) uthärda, bijda, tigh!
78.
Till diupa söte sömpn gör inthet fyllest blunda,
Hätt som och uthan blund sömpn inthet vara kan
Naturligh som han bör, fulkommeligh och san;
Men dhen som något är på hiertat til åstunda,
Til fruchta, håppas på, til älska, til begrunda
Lät tvinga! Tanckama sin flyckt då taga an
Bredryggia jorden kring, så vidt som solens grann,
Sä diupt som hafzens grund, så höght som himblar runda;
Doch komma igen in till käras sedde hampn,
Ehuru mörkt thet är, ehuru och långt bårt,
Och föran medh sigh i sin âlskar’s säng och hampn,
Igenom mång fald muur, lång vägar såsom kårtt;
Och iagh, när iagh nu kan slätt ingen ting mehr röna,
Så seer iagh lijkväl grant i tanckama min sköna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
