Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Rosenhane.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87.
Ifrån dhen tijdh, at gudh af benet qvinnan giorde,
Bleff mannen, som aif jord och atåfft var skapad, blind,
Dhet än medh gode skiäl beklagar jorden trind,
Dy qvinnan list och mod och skönheet man straxt sporde,
Hvad hon mot Gudh, mot man, mot ormen våga torde,
Var hon til finna på och dichta mehr gesvind,
Än til at löpa snäl och rask och vigh een hind,
Hvar medh hon råder mehr medh man än henne borde;
Om hustrun thet så vill, tror man at svart är kvitt.
Och åther hvijt är svart igen i sinnet sitt,
Dy kärlek biuder så, dhen kärleekz guden blinda,
Som kan oss göra lös och när han vill oss binda;
Hon älskar inthe då, när man henn’ älska dömmer,
Men när hon syns, at hon alt älskande förglömmer.
88.
Svem har doch först begynt dhen gamble seden lede,
At binda ett skygt hvitt så långt för ögon nedh
På jungfrur, när dhe sorg at bära hafva sedh,
Och vij dhem klädde så i någon iordförd lede,
Oss låta inthet see, för hvem dhe sigh berede,
För dhem, som föregå elTr effter uthi leedh,
Man veet ey hvem är gladh, bedröfvad eller vredh;
Dhet syntes migh förtreet at gå så långt ett skede,
%
At iagh fick inthet see aff jungfrun som iagh förde,
Dy gaf iagh Amor skuld hvi han, som hade migh
Nu parat så ihoop, han tillät at iagh hörde,
Men inthet at iagh sågh, hur’ sorgen skickar sigh,
Hvadh hans macht och hoos dhem sigh höllia så må vara,
Som inthet mehra än til munden ähre bara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
