Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Rosenhane.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 2 <52 —
ΤΠ hvem han hälst vänder sigh,
Effter han äy älskar migh.
Lijkväl iagh hans dygd berömmer,
Ährar alt ehvad hane ähr,
Lijkväl har iagh honom kär,
Lijkväl aldrig mehr förglömmer
Hurn stor dän kärlek var,
Som iagh förr til honom bar.
Aldrig kan iagh annat tänckia,
Aldrig kan iagh annat troo,
Än at Venus skal migh roo
Och snart hvila igän skänckia,
När dhen migh fråntagen är,
Som iagh hafver hafft så kär.
Huru länge kan dät dröya,
Huru länge skal iagh såå
Vthi qval och ängslan ståå,
At migh inthet kan åthnöya,
Mädan iagh äy stadigt är
Hoos dänna min hiärtans kär?
Ingen lust föruthan henne
Finner iagh i värden mehr,
At så framt dät icke skeer
Dät iagh får migh straxt bekänna;
Älskar iagh då Thursis min,
Lembnar Cloris vännen sin.
17.
När tijden synes blifva migh lång,
Mitt lustige spel och liuflige sång
Fördrifver sårger och qvida,
Och eåledz gläder iagh både the,
Migh höra, så väl och de, som migh see,
Vil iagh uppå strängarna gnida.
Dät finnes ingen så ädel rubin,
Som lijknar en dråpe af dätta vijn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
