Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lasse Johanson (Lucidor den olycklige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tber sag han intet långt ifrå en långan bron
Ett footspår; ha (skreek han) thet är en Utter klon,
Nu råkat iag vist på, then, then, then mått* iag fånga,
Hur offta haar iag sökt, hur mång, mång, många, många,
Hur’ många gångor haar iag sökt then til at få,
Nu skal han aldrig mehr min skarpa pijl undgå.
Knapt badd’ han tbetta sagt, så tog han foort på ränna,
Iag kund’ ey veta bvart, forn som iag sågen spänna
Sin boga, og han skiöt, män efter han är blind,
(Dok veet iag intet väl, om vädret eller vind
Ford’ pijlen sidt på snee) så kund’ han intet drabba,
Män aldrig kan en troo, hur’ färdigt han sig snabba,
Lad’ andra skäktan på, skiöt lijkväl åter feeft;
Thet hände mig ey förr, saa ban, iag haver deelt
Ok kluvit med min pijl mång’ hiertan i två stycker.
Men nu går ingen rätt, och som mig här ved tycker,
Mått’ någon större makt ha thetta diuur i skyd,
Ok skal iag intet meer i verlden bliva lyd,
Hålt, här är än mitt blåss, thet måste galit hända,
Om iag man råkar minst, om ikki thet skull* tända.
Dy sköt han tridie skatt, så eelden fasna kvar
1 hiertat, då såg iag at thet en Utter var,
Förty han sprang i siön ok vilde eelden slekka,
Men hade visslig dött, om han ey orkat rekka
Til Boijan, som han när ok uth med stranden såg,
Dijt sam ban effter ther ett skep som kostligt låg,
Thes hampn Fulkomligheet, ok Boija n gaff mig tankar,
At alla dygders hoop ther lågo fast för ankar;
Som ok i sanning var, men Uttren kund’ ey troo,
At blifva fången ther, förn som Hans Utterklou
Vijd Boijan fasna fast, ok Boijan bojor fäste.
Var thet ey underting? Dok hvad som än thet måste,
Så råkad’ aff hans eeld ok Boijan uti brand
Då förde som the fäst them Astrild sielf i land,
Ok var rätt seger-glad, at han så lyklig vunnin;
Män sedan veet iag ey hvart uth han är forsvunnin,
veet at thesse två nu äre bleffne ett,
Men intet veet iag hvad seen mellan them är skett.
Then som mehra veeta vil,
Hnru Astrilds iagt gik til.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
