Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Wilh. Cederhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag borde tieoa Rom, — jag tienar när jag dör, Mitt blod sitt fosterland till slotet nytto giör.
Fast man i dag en flack ibland det blodet fqnnit,
Har det doch st&dze for Roms dyra frihet runnit
Brutus.
Ach, kan förräderi i ädelt sinne gro.
Kan dygd och odygd i ett hierta samman bo? När da de lagrar feck, när vi de fahnor bore,
Som, stänckte med dit blod, mig alt for kiära vore, Hvad ovän ledde dig till slikt menederi?
Titos.
Hat, bogmod och begär, et yrsint raseri, Fordomd, uppäggad last at mig på rådet hämna.—
Brutus.
Säg man rent uti —
Titus.
Jag än måst större dårskap nämna, Gn kiärlek, som ännu mit hierta sätter an,
Som alstrat alt mit brott och det fördubbla kan*
Men fåfängt är at med bekiänder blygd er reta,
Den last mig aggar, men ey gagnar Rom at veta.
Min ånger nu så högt, som för min yrhet, gått,
Döm mig från lifvet, från förtvifian, från mit brått, Från min och eder skam* Dock, om jag nå’nsin fölgde Er up til ährans högd och skarpa brynjan skiölgde
I fiendens fräcka blod, om jag för Rom har blödt Och om min last hos mig en jämnlik ånger födt,
(kastande sig ned på knä.) Så öpna i min nöd er kiära faders armar,
Säg: Titus, fadren din sig öfver dig förbarmar.
Min åra skulle af de ord uprättad bli,
Och mio åminnelse för smälek varda fri.
Då sägs: när Titus sig ibland de döda lade,
Er kiärlek han til lön för all sin ånger hade.
Fast v er Iden sedt, hur han från dygden vilse gick, Er ömkan han likväl med sig i grafven fick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
