Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Rudbeck d.y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En Carl dem förde an; ty gick det också val,
At af dess vederpart då mången blef hans tral,
Som dåck mång tosend stark kom hijt vårt land at härja,
Men fick ey annat här än hyra Charons färja.
Sij, såleds hielper Gud de sina ubr all nöd,
At intet skadar dem, ey sielfva elden röd.
Ja, fast han synes dem bär stundom något plåga,
Så är det man at see hvad de i motgång dåga.
Men slijke ting i krijg! Hvad har man sedan sport?
Jo det, at han sitt land, som dock är mächta stort,
I sådant tillstånd brakt, at bättre ey kan vara,
Ty alla nu i fred här lefva uthan fahra.
Ja, freden är vist den, soro Carl har giordt så stoor,
När det uti hans siäl en rättvijs ifver boor,
En ifver för all dygd, det allom väl behagar,
En ifver för Guds ord, det se vij alla dagar,
Ty ordet reent och klart uti des hela lan
Nu läres, läses, skrifs och höres af hvar man.
O, hvad lycksalig tijd: en tijd som aldrig vurit,
Så länge Atland stått och Atlas himlen burit,
Ty nu bar Manheim vårt en man, som blifvit är,
En Gud, en kong, en Carl, som omsorg för sig bär.
En Gud, en nådig Gud, som lofvar at sin ande
I Norden hvila skall och blifva i det lande,
I kimmer mörkret vårt, ty är upgångit sist
Det rätta hednas lius och vordet nu vår Christ.
Thor, Frigga, Odea sielf med all den satans lära
Måst vijka och förgås, ty ingen kan jo ähra
Två herrar på en tijd, at han den ena ey
Ju måste svara ja, den andra säja ney.
Så må då påfven gå och sig nu andra leja,
Som hafva meera guld at i hans skiärseld fäja.
Hos oss väl ymnogt fins sölf, kåppar, järn och sten.
Men det rår ban ej med, som bar så gambla ben.
Ty dygden är dock stoor mot guld fast något ringa
Och torde ubr det rum så påfv’ som munekar tvinga,
Dem man dock lemna kör, hvad de ha dyrt betaalt,
Och oss ey tvinga af, hvad dem ey hålles faalt.
Men frögdom8 nu fast meer, vij äre frij de bojor,
Och få bär prisa Gud i våra egna kojor,
Som oss vår konung from vil unna uti ro,
Och få städz blifva ved den rätta christna tro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
