Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Georg von Brobergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ed dagekarl, som ar i arbet’ spanter,
Sin basta lobn i qvallebvijlan vanter:
Alt vill till roo.
Till roo vill alt, som varit, är och blifver;
Men ingen ting nån roo åtb sialen gifver
Har timmelig.
Gud är den skatt, som henne kan fornöija,
Då jordens alt for ringa är at boija
Dess lust till sig.
Som dofvan, den där blef uhr arcken sänder,
Ej finner, roo på jorden, ntan vander
Till förra boet;
Så ock vår siäl, ty hon odödlig sielfver
Ej noijas kan med dodsens gods, som hvålfver
På jordens kloot
Vij måste väl kring jordens omkretz vandra,
Lijk som en foot af circlen, men den andra
I centro står.
Eij annorleds vår siäl i Gud allena
Sin hvijla har, och eij ifrån det ena
Sitt nöije går.
Det samma har den sälle fru ock vijsat,
Som nu är död, men blijr af alla prijsat
Med största skiål,
Tj hon rätt som Elisabeth har lefvat,
Och till sin roo i Gudi effterstråfvat
Sitt högsta väl.
Af timligt godt, den högste henne gifvit,
År mjcket rundt af henne uthdelt blifvit
Åtb Lazars släckt:
Det vitna de, hvars tusend tårar fljta,
At ej den hand, hvars hielp eij plägde trjta,
Är mehr uthräckt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
