Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Vultejus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sextonde »todagen efter Trinitatis.
Evang. Loc. VII: 11—17.
CbrUttrogen aiäl, så moste vij, then ena med tben andre,
Ehvad vij ville eller ey, vij moste engåug vandra
Ur thenne verlzens vijda bus och döden effterfölia,
Uti vår mörka, trånga graff, har kann sig ingen dölia.
Hann skonar ingen, ho tben år, bann acktar alla lijke,
Mann, q vinna, gamble, ange, lek, clerk, fattige och rijke.
Ti tags en mann frå hustron bort, tå får mann åter spöna,
Att hostran tags frå mannen sin, tå moste barnen söria,
Att far och mor år frå them skild, tå åter seer mann våta
Föräldrars ögon, b vilka tber sin döde barn begråta.
Och kort: vij moste alla döö, ja alla thet förfara,
Att ingen, iogen såya kann sig frij för döden vara.
Vår kroppsens bydda bry tes aff och lågs i grafven neder,
Ther ruttnar hann och mister platt sin prydna och sin heder,
Och moste ther till matkars spijss, till stofft och aska blifva,
Thet ba vij våra synder och missgerning att till skrifva,
Att vij ey mera åre till, når vij hår bafve vandrat,
Att alt med oss i grafvena till intet blijr förandrat.
Men sij, thet år vår hiertans tröst, att vij med alla fromma
En gång igen ur griffterna med lijff fram skole komma,
Upå then stora domedag, tå alt kött sig skall resa,
Som döden lad’ i jorden nid med skröplighet och nesa.
Ty tå skall Jesus till vår graff sin starcka hand utråckia,
Och oss med sins rösts höga liud frå döden vist npväckia.
Thet kann hann som eA pelican ock visserligen göra
Och sina döda ungar med sitt blod till lijfvet föra.
Tbet monde hann på enckians son i staden Nain vijsa,
Så oss till tröst, soro enckian ok till hugna och till lijsa.
O Jesu, lätt dock thenne tröst uti mitt hierta blifva,
Ty bann kann dödsens bitterhet väl lindra, ia fördrifva.
O, sa.ll år then, som tbetta tror, uti sin sidsta vånda,
Hann skall upå tben stora dag till lifvet vist opstånda,
Och lefva ther i bimmelrijketz herlighet och äbra.
Prij8s vare Gad evinnerlig för thenne tröst och låra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
