Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Vultejus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thet på en öfverste och på en siuktig qvinna
Här merkeligen sees, som sig till Jesum tona.
Ty ofversten var^etadd nti stor ångstocb nod,
I ty hans dotter kär un strax Tar blefven död.
Tbet monde honom nu uti bans sorg upäggja,
Att bann til Jesum kom och bad hann ville läggja
På henne sine hand, ocb trodde vist och fast,
At bon igen sitt lijff tå skulle få med bast
Tberjämte vijser hann, att ban har dottren kär,
Och att när barnen do, ey minsta sorgen är.
Ty barnen fodes ju med ångest, värk och smerta,
Af hierta komma tbe och gå igen til hierta.
Tbesslijkes qvinnans sot var bår ey mindre svår,
Ty sij, bon varit siuk aff blodgång i tolff åhr,
Hon sparde medel ey att komma til sin hälsa,
Och sökte bär ocb ther tben henne skulle frelsa,
Menn alt, alt fåfängt var, ty sökte bon tben mann,
Then ofversten tillbad, som hielpa vill och kann.
Som tbe och bägge thet i sielfva värcket sporde,
Att hann med band ocb munn tben bästa bielpen giorde.
Ty ofversten tå strax aff Jesum then tröst fick,
Att när bann honom bad, han ock med honom gick.
O sij, hvad bände tå? Hann till tben döda sade:
Jag säger tig, statt up, på benne handen lade,
Tå ordet yärckade så starckt ocb krafftigt, så
Att bon sig reste up och strax begynte gå.
Så monde bann och här med thenne qvinnan göra,
At bvilkens biertans suck hann gaff ett villigt öra.
Hon sade vid sig sielff, tber hon bak effter gick,
Om iag upå bans klädefåll mann taga fick,
Så bleff iag helbregda. Tbet henne också hände,
Ty Jesus rördes strax och sig till henne vände
Och sade: Dotter, var tu mann vid goda tröst,
Jag hafver redan bort tins biertans böneröst,
Tin tro tig bafver frälst Strax monde hon förspöria,
Att ingen orsak var att klaga mer ocb söria,
Ty hon vardt helbregda, ocb kunde tbet väl sij,
Att hon i samma stund aff blodgången var frij.
Här giorde vij nu väl, om vij tre ting betänckte:
Som först .vår usel b et, tber i vij äre sänckte
Och daglig släpas med for våra synder skull,
Som göra oss till siuklingar och sidst till mull;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
