- Project Runeberg -  Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin / 14. Johan Runius, Olof Broms och Olof Lindsten /
273

(1856-1878) [MARC] With: Per Hanselli
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Runius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Snart åter for’n man rått kan binna litet flåsa,

Så börjar sig en storm hos henne båfftigt blåsa,

Tå svallar hennes våg hon sprutar spott och bån,

At vän eir ovän ei väbl slipper henne från.

Tå börjar hon sin man för brudskatt at förkasta,

För stånd och fattigdom och ringa härkomst lasta,

Med mycket mera slikt. Af then bar ock en man
Thet aldraringsta ei, som honom fägna kan.

Then siette säger han af åsnan är upronnen.

Gud nåde then, som blir med sådan stygga bunnen!

Hon skaffar mycket ondt ocb skadligt utbaf sig.

För then bevare Gud hvar redlig svän och mig!

För lathet stelnar hon, kan knapt sin leder röra,

Man måst med hugg och slag til arbet henne köra;

Hon tar sig intet för ell’ giör mer än hon vil.

Och bvarken band ell fot sin syssla sätter til.

Men om thet något flns för tanden til at fräta.

Tå bon sin lystnad ei så lättlig vil förgäta.

Hon oaskar uthi mingg, vil dock ei skyllas på,

Men blir bon vred, är bäst at henne undan g*.

Hon må ei släppas hvar han ei är med tilstädes,

Ty hon för fremmand’ eij bär fasa eller rädes,

Men tar mot hvad hon får. Af then har ock en man
Thet aldraringsta eij som bonom fägna kan.

Then siunde art then är af råttan, som han säger.
God nåde tben, som en uthaf thet slaget ägert
Hon skaffar mycket ondt och skadligt uthaf sig.

För then bevare Gud hvar redlig svän och mig!

Hon dåger iotet gran, är sömnig, lat och trötter,

Hon lutar hufvud ned, är tung på sina fotter,

Hon giör sin man förtret ocb barm bå natt och dag,
Giör oro i hans somn, i vako sorg ocb klag.

Om han med vänlig min med henne söker skämta,

Och vil med troget stinn en kyss af henne hämta,

Så vänder hon sig bort, bita, rifves, stötes, slår.

At hvem som ser slikt tok, tben.billigt fasa får.

XIV: IS.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:11:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svsf/14/0287.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free