Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Runius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XII.
Utur ett besvärligt
i ett härligt, ärligt, kiärligt och nyttigt stånd,
försattes
handelsmannen
Olof Apelrot
ocb
Mad. Anna Maria Uhlen,
då the med hvar annan ett i lifstijden ouplösligit förband
ingingo i Stockholm den 18 Nov. åhr 1712.
Ett friskt,
Gudh gifve lyckeligit och välsignat exempel, at efterföllja för alla
ogiffta, så väl encklingar och ungkarlar, som enkior och jungfruer«
Tag har tilförne sagt nti en bröllnpsskrift,
At giftas motgift är, men ogift gå, förgift.
Thet var en Ekerot som då brudgomme var,
Men thenna gången skal en Apelrot stå kar.
Tå sattes giftermål mot then allmänna nöden,
Tå sattes giftermål emot förgift och döden.
All verlden klagar sig: vi måste döden lida;
All verlden gifte sig, lät oss mot döden strida.
Så var min mening då, så är hon äfven nu,
I trotz för döden gack och skaffa tig en fru.
Tänck så: Ett énda lif man döden från mig tar,
Men jag skal gifta mig ocb lemna femton qvar.
Jag har ännu ett skiäl långt gröfre än the förre,
Så groft som äplen ä mot ållon altijd större:
Tå var tber en, som skref, jag hade talt för mycket,
Hon skref thet ock på vers, fast thet ey kom på trycket;
Hon låtz ey villia tå tro Pauli egen hand;
At then ogiftas brunst är en förgiftig brand.
Än om jag liknar n nu vid en fördömder kropp,
Som brinner väl alt jämt, men brinner inte op.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
