Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han mastrar vårt forstand och kan oss så forbistra,
At mellan ondt och godt man ingen skildnat ser;
Han tänder i vårt brost en liten tindrand gnistra,
Få den man ingen ting i borian achtning ger.
Dock växer den med hast til en förfärlig låga,
Tils hiärtat öfver alt beklagligt står i,brand,
Då gillas inga skäl, då kaus til ingen plåga,
Den ädla frihet dör och saknas ingen grand.
Så sker det; huru grant en fogel limet känner,
Där i hans fria fot så latlig fassna kan,
Fast myggan liuset ser, i hvilket hon sig bränner,
Lel våga de sig dit, bvar odes efter an.
Så går det här och til: man vet at Astrild banar
En brant ocb farlig väg, den mer än spegel hal,
Där mången icke förr än i fördärfvet stanar,
Lel ställa de sig in at ha sin välfärd fal.
Men ädla frihet du, bvar skal dit tilhåld blifva,
Na sen deu blinda skalck har så stort välde fåt,
At ban dig dristigt kau från dina gräntzer drifva,
Där du til mångens frögd en långan tid bar rådt?
Da som så ädel är skall’ du til fota falla?
Det rimar sig ei rätt, det är et missförstånd.
Skall kärleks sötman så förvadlat bli i galla,
Den eljest i sig sielf så liuflig vara månd’?
Mån kärlek, den så liaft i våra öron klingar,
Hvars angenäma namn de fåg’ste siälar rör,
Hvars söta minne oss en lust tilhanda bringar,
En lust, dens like man ei annorstädes spor,
Skul den (iag tror det ei) med sådan hårdbet fara
Och störta i fördärf den honom liter til?
Ack säi, bvar vore vi om ban ei skulle vara?
Nei, kärlek gör det ei, man säje bvad man vil,
Fast afvond ond af art bemödar sig at svärta
Den himmel-rena eld, som i vår siäl blef sänkt,
Med första droppan blod inflöt uti vårt hiärta
Eo ren och belig drift, den missbruk sedan vrängt.
Ja kärlek, ja, da äst af himmelsk ätt och stämma,
Eo öfverjordisk skatt blef oss med dig förärd,
Ditt biromel-böga lof står intet til at bämma,
Den dig ei vyrda vet, den är dig ieke värd.
Da klara lifsens sol, da söta nectar-källa,
Naturens äldste barn, da som den första sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
