Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det timeliga lifvetz nyttiga skyndsamhet,
forestil t då
fru MjLgfUleBA Ulcnkitti
blef begrafven i Skedere sokn kyrckia
den 24 Jnnff anno 1690.
Den minst, som moiligt år, med veriden kåller lag,
Den lefver här sin Gud til största val behag«
Och sy ns mig ingeo ting så mycken hpgna vårdt,
Som når en sådan siål snart håller biipmslfårcL
Fast ån ibland oss hår forspilles ipångei} tår,
Når en omistlig vän ei langer dröja får.
Når den skal bäras hån at blifva grafvens rofv,
Hvars omsorg måoga än I veriden haft behofv.
Men hvad år det som måst naturen ådelt har.
Som icke snabbar sig oeh ingen tid fårfar?
Vår ande, den af Gud oändligt ophof flck
Kom i ett ftgaablek ooh af en pust i skick.
Hvar dag oss klarnar up, af den fornirnrnom vi.
At solen ingen natt kan gammal hos oss bli,
En slik beskaffenhet det och med stiårnor har,
Där lämnar föga en, sen hanan ropar, qvar.
Forfarenheten ger, at täck- och deilighel
På ålderdomen blir forvandt i skröplighet.
Hvem ansar en soldal, som bögd och luta går,
Eli* qvinnan, sen hou man den minsta skrynckia får?
Hvar gärning vinner pris, ju förr han biir bestålt,
Man tycker om et diur, som går ell* trafvar snålt;
All tröghet ledsam är, och likväl harmoms vi,
At denne sälla frun ei når oss velat bli.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
