Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Naturens berömlige sorgfällighet,
jemte dödsens skyndsamma harmgirighet,
forestel t vid den lilla
gref Carl Erederik Horns
sorgeliga och alt förtidigA, dock visserl. saliga död, som skiedde den
13 Martii Ir 1707, och begrofs den 15 Maij samma år.
Gaturen, som ibland på samma sätt i smått
Arbetar, soro en part af stora konstnär pläga,
Tils de, hvad ädlast är af all den konst, de äga,
Uppå en korsbärs sten ell’ litet nötskal fåttl
Naturen, säger jag, som ensam mer förmår,
Än all vår trägna flit at giöra oss beqvämma
Til saker, hvarest dygd och heder samman stämma,
Och glömskan ingen ting med tiden minska får.
Hon gaf den lilla Horn, alt hvad hos henne stod,
Och hvad hon ypperst fann, med mer än runda händer,
Besynnerlig en eld, den hon så sällan tänder,
Och största verckan har nti så ädelt blod.
Hon såg derjämte väl och gladde sig der vid,
At lyckan ingen ting för henne lagt i vägen,
Ja, at den samma mer än vanligt var benäget)
A t främia hennes värf och styrka hennes id.
Ty tänkt hon vid sig sielf, hvad giäller, at jag än
För veriden visa skal, på hvad lör folck han släcktas,
Det vare sig i frid ell* om det bär til fäcktas
Han räknas skal som de bland riketz främste män.
Här stant hon vid sig sielf, lik som bon tänkte på,
Hvar til han aldramäst beqvämligt skulle dngn,
A t framsteg så i i båf ell* bland de sluga,
Som vålla sittiandes at hela riken stå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
