Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den yttre menar jag, den alla efter*fika,
Och den gemena man i ögat lyser mast«
Den lär man sällan se med dygden sig förlika«
Hon hotar den som störst, hon hatar dem soro bäst:
Hon tar’ af begge kion och inte dera undan;
Det fagre tycks hon lell ha mera ondt emot,
Knapt hvälfver hon en gång sitt kuller klot i rundan,
At icke en får sorg, och der ändå få sot.
Men huru kan jag så förkiusas i mit tycke,
A t jag en dylik macht det spöke ägna vill?
Jag ser ju hvart och ett naturens mästerstycke
En nästan lika arl af motgång lampas till;
Vill jag opp öfver mig de klara himmels liusen
Beskåda, dem jag lell förstår mig föga på,
Så tros, at där ibland så många tusen, tusen
Förmörckas inga fler, än som de största två;
På mareken rosen med sin gyllne hufvud-bona
En drottniug liknas må uti sin purpur drächt,
Den hvarken nordan blåst ell’ solens hetta skona,
Men törnen aldraminst, med dem hon räknar slächt.
I hårda belleberg vid branta klippors kanter,
Bland tusen farlighet och hvarjehanda, rneen,
Beredes, 6ns och fås rubiner och demanter,
Bland hafvetz brus och svall blir pärlan giord til sten.
Kort sagt; hvad någon vill i vida verlden skåda,
Af alt hvad deyligt ses ell’ dyrbart skattas där,
Ser och dervid en hop besvärligheter låda,
Som vigten nogsamt mot vår motgång hålla lär.
Hur’ vill då vi med skiähl förtryta ell’ förtycka,
Om bland det täcka kiön, som verlden pryder bäst,
En part får kiännas vid en vedervärdig lycka,
Och den iland ändå de fromma aldramäst?
Den heder ha’ de lell, at deras öde svarar
Mot all, hvad ypperst fins uti naturens våld,
Och nyttan, skiönt den sig ei genast uppenbarar,
Kan jämväl heta stoor, fast någorlunda dåld.
Hvar i består då den, kan en ell’ annan fråga,
Hvad nytta vanekar där, som folcket illa må,
Hvar <kropp ell’ sinne qvåls? Och när i sådan plåga
Man ropa vill om hielp, der följer neij uppå.
Jo jo, vi ha ändå det bästa oförlorat,
Man slipar ädelsten på det ban når sin glans.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
