Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hertig ERIK.
Mia bror, hvar en, som ar otl sio vandel varlig,
För mycken höflighet piar bålla måst för farlig.
Ty mjukt och krnsadt tal et förkläd ofta är
För den, som blodigt hat nti sitt hjärta bär.
Hertig WALDEMAR.
Slikt tänkesätt i dag vi ingalunda gille,
Ty tro de visste ej hur väl som de oss ville.
Hertig ERIK.
Må gjöra; men jag det om Brunken säga kan,
Dess viskning i vårt lag stod mig slätt intet an.
Hvar gång hans tysta tal var i kung Birgers öra,
Vi altid något krus af kungen fingo höra.
Men något hastigt kom vid bordet Märta fram,
Vid Brunkens viskning blef bon sedig som ett lam.
Jag et ogrundadt slut tör bända däraf gjorde.
Dock säg, om såleds han bland oss sig skicka borde?
Hertig WALDEMAR.
Jag må bekänna det, jag slikt ej tyckte om,
Det en och annan gång mig sällsamt förekom.
Men tänkte straxt, kanske han något bar at gjöra,
Som angår embetsmål och andra ej få böra.
Hertig ERIK.
En visklek skjuter mäst åt andras namn till måls,
Som sällan gerna ej i förnämt sällskap tåls,
An’ et, mins du när jag min föreställning gjorde,
Kan bända jag därvid gick längre än jag borde,
Hur konungen, vår bror, gaf efter nästan nog.
Hertig WALDEMAR.
Han oss ju orätt gjordt hans samvet honom slog.
Hertig ERIK.
Det är dock sällsamt at en kung sig så försakar,
Ja sällsamt aldra mäst bos bägge dessa makar,
At jag bekänna må det var et märkligt nytt,
Om Birger och hans fru sitt sinne så förbytt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
