Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öäll den, som när han säll, ein eällheet sielfver kände
Ock ey förbudit gods aff förvett effter rände!
Han kunde good och glaad i Lustegårdar gå,
Ock han ock glädien hans bestånd och ålder nå.
Vår första Faar och Moor i Paradijset såtto,
Ett sällt ock saligt Folck i mångahanda måtto;
Ock nöto Jordsens Fruckt, doch ey för Hungers tvång,
Män at ok smaakens lust hoos dem skull haa sin gång.
Af allehanda trään de lof at äta hade;
Alleénast var där ett, om hvilko Gudh dem sade:
I äten ey ther af, j rören ey ther vijd,
Vijd straff af nöd ock död nu ock til evig tyd.
Så var den högstes bod, den första Laag han förde:
Män en otijdig lust den Qvinnans Hierta rörde,
At hon til samma fruckt begärligt Öga sloog,
Ther til ock Ormens list thess villia meer bedroog.
Han vrängde så thet bod, thess Herre til förkleening:
Eij! sade han, hvad snack! eij är thet så Gudz meening,
At j skull döden dö; män han eij lijda kan,
At j på gott ock ondt må klooke blij som han.
Ock Qvinnan lätt at troo, som däd den Styggen tydde,
Toog sig däd oråd för, at hon Gudz Råd eij lydde,
Ock tänckte vijd sig sielf; iag vågar til en gång;
Ock sij! den smaak vaar sööt, män efftersmaken vrång!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
