Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åhr 1722.
Den vana jord är na från vintrens fiättrar löster,
Ocb våhrens ankomst qväds af tusend glädie-röster,
Den hvita svan sig ned i öpna floden slår,
Och turturdufvans Jiud man åter höra får.
Ej, så är tider, at min sial sig basta låter,
Min God, jag kommer na med våhrens ankomst åter,
Och bäst all jorden dig sin offer-skylnad bär,
Med lof och tacksamt liud jag mitt i hopen är.
Jag tänkte, måtte jag till sorg dock födder vara,
När vilde foglars hop all glädie få erfara.
Nu tänker jag, o hvad en flyktig frögd det är,
Den frögd mitt hiärta rör den väntar jag ej här.
Jag väntar den ati de sälla siälars möte,
Uti den nya stad och sielfva Abrah’ms skiöte.
Där verldens frögd blir bytt ati en ovig våhr,
O sälla glädie, som all glädie öfvergår.
Åhr 1723.
Det ena skynder hän, ett annat kommer åter,
När vintren viker af, sig våhren finna låter.
Så är med mänskiors barn och deras usla tid,
En kårt förvandling och en stadig växel-strid.
Vi kastas af och till på verldsens villa böllior,
Bäst solen syns oss blid den vreda stormen föllier,
Då jag mig tyckte sund ocb gladde mig däråt,
Stod plågan redo och mig stälte sitt försåt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
