Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då
secreterarens
herr Johan Runii Dudaim
blef aftryckt,
betygade i följande rader sin fågnad
J. F.
Församlens hit I, som af lärdom nåmnens,
Som fatten rätt hvad en poet tilhor,
Och dödsens makt med desse orden hamnens,
En Runios han dor ej, när han dör,
Ty hvad ens hopp och väntan öfvergick,
Man efter den poeten årfva fick.
Se hår hans vårk, som nu får liuset skåda,
Sen vi ej se bans ögons strålar mer,
När ryktet hindt de varma länder båda,
Hvad nu hos oss i kalla Norden skier,
Ali veriden lår då stum och häpen tro,
At Musæ sielf uti vår Clima bo.
Fast biörnen frost.uppå oss ifrigt fraser
Ocb kiölden hår raåst solens eld har släckt,
Fast nordan-blåst hel kali och kulen vaser,
Har dock vår siål den qvickhet i oss väckt,
At ej den sno, vår blod sin kraft afskiår,
Som vintren på vår skuldror håfva piår.
Till ett bevis därå nu åfven lånda
De dyra blad, som Runius oss skänkt.
Ehvart vi bålst vår ögon på dem sända,
Hvad se vi väl? Jo, det vi aldrig tänkt,
Fullkomligt alt, om jag det nämna vet,
Som tilstå måst min ofullkomlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
