Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I mine vänner sad’ hon då,
Betänker hvad I giöre,
När jag ej mer er nära må,
År sent at se sig före.
Sant nog, at tråldoms svett är sur,
Sant nog, I måste tiäna,
Dock är jag eder fate-bur,
Ert alt är jag allena.
Jag år er kock och kallar-svän,
Mig trohet aldrig felar.
Alt hvad jag får, jag er igäu
I kiärlighet meddelar.
Men hvad hon sade, var omsonst,
Ty kloka råd vor’ dyra,
Man vet, det år ej ringa konst
Gemene man at styra.
Lät gå, de ropte, har det vill,
Vår frihet är oss kiärer,
Vi gifve skatt, vi sättie till,
Och da vår svett förtärer.
Därmed till hvila hufv’det gick
I sömn sig ögat sluter,
Hvar lem sin sökte frihet fick,
Och roligt sielfsvåld niuter.
Då denne republique var satt,
De gladdes af sitt välde,
Men magan suckad’ såg väl, at
Det lif och rike giälde.
Terminen blef ock icke lång,
Rebellerne de börja
At späkas, deras svält och tvång
Böd dem för födan sörja.
Dock alt försent. ty kroppen var
Aftynad af sin plåga,
Des styrkio sig förlorat har
Och hela des förmåga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
