- Project Runeberg -  Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin / 22. Samuel Petri Brask, Magnus Stenbock, Jacob Fabricius /
354

(1856-1878) [MARC] With: Per Hanselli
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jacob Fabricius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det är en sak, som widt naturen öfwergår,

I sol, i grafwen se, det gör at tårar trilla,

Men öfwerflöd bör ej et ädelt sinne drifwa,

Et bimla tålamod kan tröst i själen gifwa.

En klarögd själ bör ej ta rum i ängslans land,

Hon med en dufwoflygt til högsta skyn sig hastar,
Hon wet, hwad hanne sker, sker af den högstas band,
Säll den, ja trefalt säll, soro i hans skot sig kastar.
Hwad himlen slutit har, står icke at afböja,

Och högsta rättens skäl är detta: Lät dig nöja.

Främlingen.

Alt wet jag, ja jag wet, alt har sitt mål och mått,
Och själens ro bör ej i sorgens djup fördränkas,

Ty sjelfwa lifwet har gåt til sin hirnla-lått,

Fast sköna hyddan skall i tysta mörkret sänkas;

Men öfwerflödigt wett och dygd, som jag nu saknar,
Gör, at jag somnar in i gråt och wåtögd waknar.

Tänk större män än jag, hwars fjät min fot bör gå,
Af ängslan bafwa djupt sitt hufwud underbuckat,

At hoppet stött på grund och tron synts naken stå,
Misströstan wäldet haft, och de til jorden suckat:

Ho mycket mister bort, des sorg är ganska bitter,

Mitt sår är alt för stort, i hjertat pilen sitter.

Tålamodet.

De stora fela ock, det är naturens drift,

Men när de rätta sig, sin muu i ståft de trycka,

De wörda himlens lag och dämpa wiljans gift,

Hwad oss olyckligt syns, Gud ofta kallar lycka,

I mörkret famla wi om Herrans wishet djupa
Och rätt som bäst wij stå, så slinta wi ocb stupa.

Det kan ju icke ske med gråt, med låt och pust,

At köpa det igen, hwad döden til sig tagit,

Ej tagit, men försatt i ewighetens lust,

Begråt då icke den, som til sitt hemwist dragit,
Begråt den usla tid, i hwilken wi bär swäfwa,

Och genom wett och dygd dit op til Sion sträfwa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:12:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svsf/22/0362.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free