Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
studerade och blef komminister i Jemskog, gift med Sigrid
Jönsdotler och död 1066; deras barn blefvo bönder *).·
Erland Jona HjäRNE, född 1596, blef student i Upsala
1622, studerade derefter vid utländska universitcter och blef
magister. Återkommen till fäderneslandet, kallades han 1624
till kyrkoherde i Sqvoritz i Ingermanland, förflyttades
der-ifrån 1642 till Kattila och slutligen 1648 till Ny enskans,
der han sedan, såsom pastor och praepositus, »med allas be~
röm» förestod de Svenske, Finska och Tyska församlingarna
till sin död. För att hos drottning Christina utverka
någon sak af särdeles vigt, reste han om hösten 1653 till
Stockholm. Efter väl förrättadt ärende anträdde han
återresan, då i följe af den långt framskridna årstiden oblida
vindar med sträng köld inträffade. Den farkost, som skulle
föra honom åter till de sina och till sina församlingar, blef
derföre länge uppehållen på liafvet, och då den slutligen,
efter många ansträngningar, uppnådde hemmets kust, var
prosten Hjärnes helsa redan ohjelpligt bruten. Ifrån den
tiden aftogo med hvarje dag hans krafter, tilldess han
ned-lades på sjuksängen af en »hetsig bränsjaka», som på sjunde
dagen slutade hans lefnad, den 4 Febr. 1654. En afton,
kort före sitt sista insjuknande, samlade han de sina
omkring sig och, i känslan af sin snart förestående bortgång,
beredde dem på hvad som hända skulle. Lik en siare
förutsade han då äfven den stora förändring, som Sveriges rike
förestod, Nyenskans undergång och den olycka, som
derige-nom skulle träffa dem; uppmanade sina söner till enighet,
gudsfruktan och alla dygders utöfning. Gods och guld kunde
han icke gifva dem, men han ville deremot gifva dem Guds
välsignelse, då skulle dem, »emot alla menniskors tanka,
alltid väl gå.» Penningar hade han ock sjelf alltid ringa
aktat; »af girighet och snikenhet visste han allsintet»; nöjd
och glad med det lilla han egde, var han deremot frikostig
och gästfri emot alla. Högt aktad för sina kunskaper, för
sann kristlighet i lära och lefverne, bortgick han lika djupt
saknad af sina talrika församlingsboar och vänner, som af
sina anhöriga. Förfädrens ridderliga utmärkelsetecken var
väl honom beröfvadt; men en sannt ridderlig karakter röjde 1
1) flinnirii, CarUtads stift· flerdamiaae, II: 194.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
