Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konsten, var då professor och ntöfvade genom sitt
univer-salsnille ett mägtigt inflytande på de unga studenter, som
egnade sig åt poesien. Den då åldrige poeseos professorn
Lars FoméltU8 ocb hans vicarie Johan Columbus, redan en
aktad romarskald, bidrogo ock betydligt till framkallandet
af den literära verksamhet, som började visa sig hos flera
af akademiens yngre medlemmar. Bland dessa må
ser-ökildt nämnas Urban Hjåme, Samuel Columbus, Olof
Rud-beck d. y., Peter Lagerlöf, Johan Paulinus, Eric Wennæsius
och bröderna Wollimhaus, hvilka alla öfvade sig i
skådespelare- och skaldekonsten. Då Hjämes Rosimunda 1665
uppfördes för Carl XI på Upsala slott, uppträdde
författaren sjelf, Samuel Columbus och bröderna Wollimhaus bland
de “agerande*. Det synes tydligt, att i denna den
svenska poesiens vårmorgon ett verkligt literärt lif rådde inom
Upsala. Få af dessa unga skalders vittra alster hafva
dock blifvit förvarade åt efterveriden. Vi veta, att på
Hjämes theater uppfördes tid efter annan flera
originalpje-ser, bearbetningar och öfversättningar, och likväl ega vi
nu endast hans Rosimunda i behåll. Genom en af
Wen-ncesii Hundrade Klincz-Dickter veta vi ock, att
Anders Wollimhaus omkring 1670 skrifvit en Didos
Tra-goedia*), ehuru äfven den delat samma öde med öfriga
tragedier och komedier från denna tid. Häraf synes ock,
att många af dessa bröders vittra arbeten gått förlorade.
*) “Till Anders Wollimhaus om Didos tragædiæ publication
den 26 Maji 1679:
Nu kan, Herr Wollimhaus, vårt sinnebild, fru Dido,
Snart vara sömnemätt. Är öfver niond* åbr
Hon legat uppå prof, som skalden ock påstår;
Har sig så kunnat vänd’ å een och andre sijda
Och tyckz en hielplig hand, som henn’ uprees, forbijda,
Att den, som förr ey sedt dess dröflig dödebår
Vål som dess välgångsdag (derefter man fast trår),
Sig bå förundra må, väl som deröfver qvijda.
Jag seijer intet mehr, men lägger ned min fläder.
Det är, iag skulle sagt, altsammans, som sig bör,
Till pricka förr utfördt. Allenast ehr tillhör
Att utan länger tvijk framge det, som båd* Eder
Till prijs och oss all god förnöjeis lända lär.
Att det i^liuset gifz är endast vårt begär.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
