Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anders Wollimhaus (Leyonstedt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spridande een harliga lucht af sin ahrtiga stielckar och
blommor;
Horslens lusta upfyUes af mång’ åtskilliga foglar,
Sedan och af the springande källor och susande bäckar,
Som der skuro sig fram bland the små glittrande stenar;
Smaken och af mång friicht fann der sin fulliga vällust,
Känslan och af den upfriskande vestvins svalckande fläktan.
Jag af denna här ortens Öfvematurlige fägring
Blef betagen af lust, af längtan, af träflelig åtråå
Att gå längre der fram, skiärskoda allt grant uthan
hinder.
Medhan dhå iag, så upfyUter af hiärtans gamman och *
glädie,
Här spasserar och ther kring om mig koxar och lyssnar,
Höör iag hastigt en dundrande döön, uthi hoornena blåsas,
Hundarna skälla, och ropas fast lijkt dem, som pläga jaga.
Hvad nu, hvad mon här bringas å baan eller vara på
färde?
Tänkte iag vijd mig sielf och länge detta förundrar,
Hade så fult uthi hogh, uthi acht mig draga tillbakas.
Men när iag slutlig såg mig ingen vag eller uthgång,
Lemnade iag min’ fåår med Icaro quar uthi mareken,
Straxt mig begifver på gineste vägen, som lände der
framåth,
Räckte så omsider på den ort, ded artiga stället,
Hvarest jackten anstaltes, hvar snärdes, fånga’s och fälltes.
Der stod en man, han kallades Pan, uthi hornethan blåste;
Berg och dalar dhe skulfve der af och löfven i skogen;
Astrild, Fröjas son, å j acht en han förde banneret;
Han var modiger, kön er och käck; han spänte och fälte,
Naken och liten af spinkugan krop, fast vidigh och snäller,
Sväfvade af och an och famlade blind uthi mörkret,
Sände doch oundvikelige skott sampt drabbande pilar;
En krantz kring sit hufvud ha’ han, bogen i handen,
Gulvingar å sin rygg, pijlkogret brede vijd sidan,
Der uthi mången låg aldrig feeltslående skiäckta.
Många iag sedan der sågh, af dessa här pilarne skutne,
Plågas med jemmer i hiärtat och häfftlig ängslan i bröstet;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
