Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Gyllenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller iag upsäijer Er alt omgange och vänskap. Jag vill
intet mer hafva min nattro förstörd med E’ra ledsamma
klagevijsor och E’ra så offta förnyade böner om råd,
hvilket I dock, som en rätt småfiollig kiärleks-pilt, aldrig
ämnar föllja.
Juliana.
När gick hans ädla Siål utor sin täcka boning?
När dog min Rättkiär?
Rådväl.
I dag vijd Solens opgang: Men hor skall
Jag, utan at blij qväfd af tårar, såija,
Hor’ hvar tang andedrächt, som föregick den sista,
Bestod i suckar och var prof af stadig kiärlek?
E’rt namn, min Fröken, som stads på hans läppar
* hängde,
Gick halfsagt från hans mon tillijka med hans Siäl.
Ach Juli . . . sad’ han . .. och så . ..
J uliana.
Halt, säij eij mera! Iag vill såija sielf: han dog,
Dog, falskt forrådd af mig, af mig omenskligt mördad.
Förbannad vari den, som med en smickrand’ tunga
Först sökte att bedra vårt svaga kiön,
Och den bland oss, som först en grymmer yahna
Inbrachte, at vår högsta längtan döllja.
Hvad hooptals jämmer ha de blandat i vår lefnad,
Som med misstro’nde och med list forderfvat älskog,
Hvars sötma i enfaldighet består!
H vartill är alt vårt konstlande då nödigt?
Hvad båtar oss med spåttskhet at bemöta
En san och häfftig kiärlek, som på dygd
Och ähra grundas, samt vårt hierta är behaglig,
När vij oss sielf ve ock den, som oss troget älskar,
Dymedelst grymt bedra?
Rådväl (Sachta till Rättkiär.)
Sij, Rättkiär, om I redan hade rogt Er,
Hvad liufva ord I mist . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
