Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Christoffer Leyoncronas vitterhetsarbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu kan en lijten leek, en dantz oss väl behaga,
Na kan ett harpeliod vår sorg ur minnet taga;
Nu kan ett aperij och nu ett fåfängt taal
Uppå en liten stand förta vårt hierteqvaal.
Doch, lijka som oss går, då vij af sombnen vakna
Och finna svedan stoor, men våra leder sakna,
Så går det, när den lust så plötzligt är förbij,
Och vij doch ey vår sorg och ängzlan äro frij.
Hur kan det annars skie? Vij ja i kroppen bära
Een siäl, som ey kan döö, som Gud oss täcktz forära,
Som ännu smaken haar uthaf den stora skatt,
Af den fullkomligheet, Gud haar uthi oss satt.
Då vij allena dygd i våra lemmar hyste,
Då Herrans egen bild uhr oss så härligt lyste,
Då kroppen än ey var den lede syndsens träl,
Då ingen tvist än fantz emellan kropp och siäl:
Då var vår största frögdh dhen stoore Guden prijsa,
Som en så ymnig nådh på oss behaga’ vijsa,
Då var vår förste roo att tacka dig, vår Gudh,
Att lofva nampnet ditt och hålla dine bud.
Men, på densamma stund vij oss ifrån dig vände,
På samma stund vår synd i oss all jemmer tände:
Ifrån dhen dag oss sorg så trogen föllier åt,
Att börian vår, vårt sluut ey annat är än gråt
Ju mer vij ge oss tijd att på oss sielfve tänka,
Ju meera börjar oss vår synd i sorgen sänka.
Hur skulle doch vår siäl väl finna någon roo
Uthi en kropp, dher synd och last allena boo?
Hon veet, hvad pracht vij mist, och ingen oss kan gifva;
Har hon ey orsak nog att stadigt ängzlig blifva?
Så är begynt dhet qvaal, som aldrig ända tar,
För än som döden oss å nyo luttrat har.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
