Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Christoffer Leyoncronas vitterhetsarbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
forene sagt är, här möter Mälaren, löper inn och giör här
een behaglig vijk, fuchtandes så väl sin strand, att dhen
af tusend färgade blommor härligen prålar; och giöra
dhe fagraste lindar och gröna Ekar, som i een behaglig
oordning här växa, ey ringa till dhess prydnad. Dhess
uthan hade Æolns så noga till hopa sambladt sina vindar,
att hafvet som klaraste spegel stilla i förstone låg; och
syntes uth med stranden dhe fagre blommorne med gröna
trän icke mindre behageliga neder i stilla vatnet än uppå
sielfve jorden; och soolenes glantz, som sina strålar
ymnigt på löfven kastade, giorde, att dhe alla syntes gyllene
vara. Men, när hon meer och meer begynte neder i
vat-net sig begifva, så böriade een sachta surrande västanvind
stilla öfver hafvet sväfva, som giorde, att dhet lijtet
begynte krusa sig, och att dhess vatn, som af soolenes glantz
nu meer uppfylt var, for Ögonen lijka som ett gyllene
fiäll glimmade. Orosijder, när bon sielf intet mera syntes,
målade hon behagligen med sina strålar, som nu till hvijla
skyndade och syntes lijksom med blijdh mijn biuda far
väl, dhet höga bärget, som mitt öfver på andre sijdan
ligger, samt dhe trän, som dhet betäcka med* een outhsäylig
pracht, till dhess hon, aldeles förgiömd, lemnade een liufiig
rodnad på himmelen, som här och dher några moln
tillij-ka hade, hvilka af hennes gyllene glantz och heel fulle
voro. Af dhenne behagligbet bevekt, hade nu herden gått
i sina tankar, ey vetandes vart, till dhess han fick höra
uthi dhenne gröna vijken een röst, uppfylt med ank och
vee, som af suckar och gråt då och då afskuros och
stympades. Vijdh hvilken röst som han hade stadnat, kände han
igen dhet vara Melitte, som talade, och hörde dhe orden,
som här frammanföre stå; och, ehuru han väl kände
Melitte, vetandes, att hennes tillstånd var beklagliget, hennes
sorg omätelig, och att ingen ting dhen kunde lindra, stod
han lijkväl qvar dhess bevekliga klag att tillhöra. Och, som
han, som från dhenne orten en tijdh borto varet, intet
viste, att Melitte i dhenna vijken sitt dagliga tillhåll hade,
beskådade stundom dhenna ortens behagligheet, stundomb
af ritedynkan öfver hennes klagan lät några tårar falla,
blef hon honom varse; och, som hon i sin sorg ingen
större roo kunde haa, än när hon heel ensam fick
beklaga sin jemmer, och åter dher emoot intet större misshag,
än när hon af någon dher ifrån blef hindrat, så kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
