Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Paulinus' vitterhetsarbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I hoga träo, I skuggerika lander,
Som han den lust se Iris dagelig,
I blomster, I, som skaden alla stunder
De ögons par, som ha betagit mig,
Du gröna mark, som lycklig dig kan nämna
Att trampad bli af hennes täcka fot,
Tal’ om den ångst, den hon mig i månd’ lemna,
Säg om det q val, som ey vet någon bot!
Du’klara sol, som allt i sänder skådar,
Som med ett blick båd’ mig och Iris ser!
Allt sant du vest, allt sant du ock bebådar:
Nu mig du och sannfärdigt vittiie géh
Ack, vittna dock om hvat den suck» lag ékiutit
För Iris’ skull opp ur mitt sorgse bröst»
Om hvar den stund, iag trött och enslig sutit
I oro och i ängslan, utan tröst!
Men, himmel, fiär skall doek defi dägéh lysa,
Att iag én gåtig får Irié åtér Se?
När skall hön mig fged de ögöh vish,
Dem utan ey de mina nånsin le,
Dem utan iag allsintet täckt kan finna
Af allt hvad skönt på iorden skattas må?
Ack, himmel, lät mig dock den dagen hinna!
Ack, lät mig snart den önskte stunden nå!
Som en magnet i mörka bergens klyfter
Allt längtar opp åt nordens höga pol:
Som ur sin säng solblomman hufvud lyfter
Och natt och dag sig vänder åt sin sol: ,
Som agn och strå med längtan eftersträfva
Att hinna till en fager berensten:
Så måst’ ock iag i stadig oro sväfva,
Till dess iag får min Iris se igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
