Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Wexionii vitterhetsarbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8å skönt ett Silfv erberg; hvad vil ett nannekött?
Det måst af adlas blod och vilkor vara födt,
Min son och det der pröfningz dygden had at ärfva,
Som ey hos nunnor fins, den arten vist’ at taga
Af det massiva, som en dylik ådra har,
Jag liknar ingen mot det som Adonis var
Och nast til honom skull’ mig detta berg behaga,
Som hår til Silfver teer. En sall och lycklig flicka,
Som får det äga, som af fler’ ey ägas kan,
Som får herr Silfverberg til herre och sin man.
Allo! Vi sku en skåhl af hionelaget dricka
I några glas ell’ meer, Herr Silfverberg man säger
Om Sahl bergz-grufvan och vid Kopparberget en,
Den I ehr skrifva til, är trygg och utan meen,
Ja den der Ophirs-guld samt skatter öfverväger.
I måste vara sall, den bara saligheten
Begärlig famnar om, rät som ehr stränga arm
År altid färdig til det muntra krigz-alarm,
Så blij I fägnad hår af sielfva vänligheten. %
Cupido, som här forst den ädla ådran funnit,
Han står förlägen och vet ey at finna mehr,
Men h vad som öfrigt är, det lem nar han til ehr,
Och blåt sig fägnar af den ähran til ha vunnit,
Det som han länge sökt Han lemuar ehr, I såta
Ett liufligt bergzbruk, det I flitigt sköta måst’,
Så framt oss fägna skall den angenäma påst,
At snart i vaggan in lär ömse lee och gråta.
Så må sig himlen til ehr begges nöye sträcka
Med all lycksaligheet, som I ehr sielfva kund’
Det önska, som han är uti sig cirkelrund
Och vet läll med sin vidd at jordebollen täcka.
Om andra berg värk är ey nödigt nu att tahla,
Vårt ädla Silfverberg det kan i et för alt
Bevisa att det nådt den himmelska gestalt,
Som nu alt fort dess siähl och hierta kan hugsvala.
Den kyske jungfru Ruut, hvars sedesinta tycke
Och kunde Hercules sit hierta stiäla frå,
Hvars like fins ey bland den hela Nymphe-skrå,
Och den sig zirar mäst af åhrbarhetens smycke;
Hon som sin första mjölk ubr dygdens pattar sugit
Och giör det myckna låf, man om Helena har,
Til intet, hvilko likt Bernini aldrig skar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
