Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorsten Rudeen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon kund’ ej eller långt bland thessa strålar göra,
Ty ställes resan ned til af-grundz mörka boo,
Vill thädan all thess häär til vår anfäktning föra,
Hon manar ut alt hvad hon kunde skadligst troo.
Pest, hunger, nöd och död och all thess syarta skara.
O himmel, från then dag hvad ha vij måst erfara!
Tin böön stod än emot, o huldast Huldarijka,
Tin böön stod aldramäst thet svarta tråll emot.
När tu på tina knä för Gud låg, måst hon vijka,
Ty sattes tu först an med en, ej enkel, soot.
Och himlen gaf thet til, at tu til allas tårar,
Tå man minst trodde, måst omaka Charons årar.
Ej blott thet arma folck, som tig tå sakna måste,
Ej endast thet i sorg och uselt stånd vardt satt,
Men och titt land befann hvad tbenna saknan kåste.
Af vanmacht thet ey mer sin bonde föda gatt.
Här stielpa folck och fää. Hvad vil man mycket tala?
Man spordt med barnetz kött mjing moor sin svult hugsvala.
Tree gånger solen kom från söder hijt i norden,
Men och förutan frucht tree gånger hädan gick,
Ey kunnand fröda opp then genom-siuka jorden
Och sällan på sin äng man lijan bära fick,
Tå skedd’ och när vår tyngd besvarligst var at draga,
Månd’ himlen och sitt lån, then stora kong, gåntaga.
Then saknan af vår bröst så brinnand sackar tryckte,
At sielfva kongens borg, ther rijksens ståt har stådt
Och kongar hafft sin dom, ther af sig fänga tyckte,
At then med fasslig rök har op i lufften gådt.
Na ligger all then pracht af steen en faslig bråta.
Hvem är som hålla kan vid slijkt sins ögons våta?
Men iag är icke man thet såår igen förbin na,
Om iag thet rifva tör. Ty lämnas slijkt i lopp.
Gud frögde tig, kong Carl, ehvar tu tig kan finna,
Af himlen ästu skänkt at lyffta lyckan opp.
Tu vågadt undergå, fast än med axlar unga,
Tben til sit nederfall så lutand rijksens tunga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
