Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boëthius - Tab. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 BOÉTHIUS.
minne; talade och skref, såsom förut nämdt är, af innerlig
öfvertygelse emot den oinskränkta makt, som genom riksdagsbeslutet
1697 blifvit konungen tillagd, och beredde derigenom sin egen ofärd;
ej nog med att han skall börjat en predikan med orden: »Ve det
land, hvars konung ett barn är», uppsatte han en påminnelse- och
— bestraffningsskrift emot det »syndiga envåldsväsendet», hvilken skrift
han. insände till kongl. rådet grefve Gyldenstolpe, att framlemnas till
konungen med begäran om densammas hänskjutande till riksens
ständer; blef dagen efter dödsdomens afkunnande förd till Stortorget
för att åse huru bödeln brände vid kåken hans skrifter, samt sade,
då de icke straxt fattade eld: »Guds sanning förbrännes icke», och
när de omsider af lågorna förtärdes, tillade han: »I brännen
papper, men Guds sanning förbrännen I icke»; emottog med godt mod
underrättelsen om dagen, då han snart på Hötorget skulle mista
hufvudet, och utsåg Jeremixe 26 kapitels 11—16 verser att
förklaras vid färden till afrättsplatsen samt lät förfärdiga sin likkista;
blef under fångenskapen på Nöteborg hårdt hållen och till en
början insatt i en badstuga utan golf; utstod mycken vedermöda under
fästningens stormande af ryssarne och hade blifvit aldeles förgäten,
om icke fienden händelsevis varseblifvit honom; erbjöds af ryska
befälhafvaren, som rördes af hans lidande, hans fasta karaktär och
patriarkaliska utseende, upprättelse och plats i Ryssland, men
hvartill han svarade, att han »heldre ville vara sin konungs fånge, än
tjena czaren»; blef mildt behandlad i Wiborg och ännu mildare i
Stockholm, hvarest han tillochmed tilläts att besöka vänner och
bekanta; skref ifrån Wiborg till konungen en anhållan att icke af
nåd, utan af rättvisa, återställas till sitt embete och i sin värdighet,
men brefvet, hvilket bland annat innehöll att, om enväldet icke
varit, hade konung Carl XI ännu lefvat, Stockholms slott ännu stått
oskadadt och Sveriges innebyggare suttit i frid och ro, blef icke af
vederbörande, som gillade hans åsigter, utan att våga försvara
honom, framlemnadt, emedan de fruktade att detsamma skulle förvärra
hans sak; misstyckte, att hustrun en gång begärt nåd för honom,
men säges det att han omsider sjelf anhöll derom, hvilket dock,
med kännedom om hans karaktersfasthet, låter föga troligt; var mån
om gamla seders bibehållande samt hade sina skrupler emot blodätande
och skäggrakning, och var så stor hatare af prål, att han förebrådde
sin hustru för det hon begagnade finare kläder; förlorade vid
Westerås brand 1714 sitt vackra bibliothek, hvilket gick honom mycket
till hjertat; har af trycket utgifvit flere lärda skrifter samt biträdde
Svedberg vid hans förbättring af psalmboken, dervid han författade
tretton af psalmerna. — Gift 1682 ?6/, med Helena Löfgren, f. 1666,
† 1731, i Febr.; dotter af Landskamereraren i Westerås Simon
Simonsson Löfgren samt faders kusin till Amiralitets-Kammarrådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
