Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Fred Hellingtons metoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för något pris i världen skulle vilja gå miste om att
få träffa oss...»
»För all del. Var så god och stig in här.»Hon
öppnade en dörr, som ledde in till ett mera elegant
än komfortabelt möblerat rum, tydligen mr Harri-
sons arbetsrum. iHon bad oss taga plats i ett par
låga skinnfåtöljer och hade därpå tänkt avlägsna sig,
men Hellington var synbarligen icke hågad att så fort
släppa den unga arvtagerskan. I stället för att sätta
sig lät han blicken glida utefter väggarna, som voro
dekorerade med vapen, hyllor, jakttroféer och tavlor,
värdelösa färgreproduktioner och verkliga små konst-
verk om varandra i en oreda, som knappt kunde kal-
las artistisk.
»Men se en sådan underbar tavla», utbrast Hellington
i samma ögonblick miss Harrison närmade sig dör-
ren. »Verkligen ett mästerstycke. Jag visste inte,
att vännen Harrison bland alla sina andra talanger
också hade den att ha sinne för konst.»
Miss Harrison stannade och lade kokett huvudet på
sned.
»Min pappa är mycket godsint mot de unga konst-
närerna», sade hon, »fast...»
»Fast?»
»Fast denna tavla har han fått av Robert... Den
skall vara mycket fin, fast jag inte förstår mig på
den...»
»Robert?»
Miss Harrisons blickar gledo omedvetet bort till
ett stort kabinettsfotografi, som stod på skrivbordet.
»Ja», sade hon med en lätt antydan till rodnad,
»Robert Atkinson, min fästman...»
»Nej, verkligen. Robert Atkinson, son till sir Ed-
ward Atkinson, — en av Englands rikaste och snill-
rikaste unge män... Åh, ja visst, ja, där har vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
