Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
endaft omqvädets fammanhang med den epi(ka folkvifan
fäfom defs egentliga lyrilka beftåndsdel. När, fom i den
nyare fvenfka folkdikten, det hela får en afgjordt lyrifk
prägel, bortfaller med detfamma det inre behof af ett
känfians uttryck, fom är omqvädets urfprung, och
dermed är defs betydelfe upphäfd eller åtminftone högft
väfentligt förändrad.
Innan vi komma till de rent lyrilka (angerna, der
ord och mufik fammanfmält till uttryck för den meft
fanna och djupa (lämning, möter ofs en alldeles
egendomlig grupp, oftaft ftående på gränfen mellan
folkro-manfen och den egentliga vifan, ftundom till och med
förlorande fig i dunkla naturtoner, i hvilka endaft
mufi-ken utgör det fammanhållande och förklarande
elementet: vi mena vallviforna. Deffa, i mufikalifkt hänfeende
högft märkvärdiga, ej fällan underlköna fkapelfer af
(kogs-vandrarens fantafi förtjena äfven fom dikter mycken
upp-märkfamhet. Alftrade af det hemlighetsfulla dunklet,
det dämpade fufet, det herrliga doftet och de kraftiga
ljusbrytningarna i den nordifka, allvarliga fkogen,
åter-gifva deffa vallvifor på ett förunderligt troget och
omedelbart fatt de ftämningar, deffa företeelfer väcka.
In-genftädes varsnar man heller i den mån fom hos deffa
(anger den förtrogna, näftan integrerande ftällning den
obildade mennifkan intar till naturen, med andra ord, i
huru djup betydelfe ordet »naturbarn» gäller om henne.
Eller är det ej ett omedvetet återvändande till den
my-thifka ftåndpunkten, vi fpåra i vifor fådana fom denna
(från födra Dalarne):
När jag var en liten piga, gick jag vall med fä;
Då tappa jag bort fkällko och Hafsftjerna mä’.
Då gick jag på ett litet berg och locka’ och gret;
SI fick jag höra hvar Hafsftjerna röt
Långt, Ungt bort 1 andromen löt.
-»Tyft», fa’ gräna,
»Du får väl igen’a».
Talla ba’ mej inte falla,
Via ba’ mej inte (kria, —
Björka lofva’ mej difkomdalk till qvälla.
Här talar hela (kogen till den lilla flickan, gran och
tall, vide och björk; och om än träden tyckas roa fig åt
henne, (a är det likväl förtroliga vänner, hvilkas tal hon
förftår och uppfattar på fitt fatt. Ett annat qväde af
liknande art, (kämtande med gubben, fom vallar, är
märkvärdigt för den i orden, men än mer i det vackra (ang-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
