Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna lilla täcka vifa med fin fina fkildring af den
trånad efter kärlek, fom fyller flickans fjäl och får magt
med hennes hjerta i enfamheten, leder ofs öfver till den
nyare folkdiktens rikafte och meft herrliga område,
kär-leksviforna.
I deffa är det fom man förd vinner en klar och
förtrolig bekantfkap med vår nyare folkdikt, likfom man i
dem bäd lär känna folklynnets art och hållning i våra
olika landsändar. Vi få under loppet af det följande
tillfälle att påpeka de flera fynpunkter, ur hvilka deffa
märkvärdiga tondikter kunna uppfattas, och gå derföre
nu att utan vidare inledning genad taga en kort
öfver-blick af dem.
Ett betecknande förhållande, fom dervid förd faller
i ögonen, är, att få få af defla langer ha ett fkämtfamt
eller åtmindone gladt innehåll, eller att la väl ord fom
mufik oftare gå i moll än dur. Och äfven der, hvared
man (kulle tycka att njutningen af ögonblickets glädje,
af kärlekens sötma företrädesvis uttalar fig, ligger dock
oftafi en vemodig tanke dold i någon vändning af orden,
eller hvilar det nordilka fvårmodet fom en lätt dimma
öfver fångvifets gångar. Så t. ex. i den lilla
egendomliga Dalvifan:
(Hjär ä’ du å ja’, fom roliga ä’.
Stackars dåli’, ftår du dänne?
(H)ej (h)urra, vil du mä’ mäg furra,
(Hjär ä’ kullo föm örk’ gå på!
(Hjär ä’ du å ja’, föm kärliga ä’:
’ (Hja’ ’ä’ vuri, fka’ ’ä’ vära!
I blinka hela qvälla fvinka!
Kummer da’, falle kummer rå’. I
I den fida versraden, med fitt trödlöfa litande på en
lycklig (lump, uttalar fig omedvetet det fvenfka
tungfinnet, likfom för öfrigt hela det lilla (tycket med fin ra(ka ton
innebär detta häftiga, näftan tvungna i glädjen, fom äfven
utgör ett äkta folkdrag. Sällan möter ofs, åtminftone i
orden, en (a forglös liflighet fom i den bekanta
bohus-län(ka vifan: »Och hej, dunkom, få länge vi lefvom!»
Kärleken är här äfven fattad mer fom den flygtiga
fröjden af ett fvärmeri för en dag, en (tund, än fom en
allvarlig lifsfråga. Men de (köna tonerna dämpa åter
ordens allt för brufande fart till ett ftilla, vekt uttryck af
den aning om fann lefnadsluft, fom (tundom genomfar
äfven nordbons bröd. Vi känna endad en enda, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
