Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fromme fader Oswald, och klappade denne på
magen under utropet: »tjo, gubben lilla!»
Men det allra befängdaste inträffade doek i
sista akten. Som man minns, är där en scen,
då den trogne Damian beder till madonnan om
hjälp åt den i själsångest svävande Maria.
Damians representant — numera en av
Stockholms teaterdirektörer — hade känt minsta
verkan av middagsvinerna och hade hela kvällen
utan anmärkning utfört sitt parti.
Men även han skulle få känna en fläkt av
den besatthetens ande, som den aftonen svävade
Över Göteborgs scen.
Han faller på knä, skall rikta blicken mot
den å andra kulissen till höger fästa
madonnabilden, men kommer att se något högre upp,
rakt in i andra radens avantscen. Publiken följer
hans blickar — och i nämnda avantscen ser han
en av stadens mest bekanta damer.
Och så börjar Damian:
»O, heliga jungfru ...»
Dånande applåder och skrattsalvor avbryta
honom. Damian, alldeles okunnig om orsaken
till publikens glada avbrott, känner oförmärkt
efter, om händelsevis lians korta, tätt åtsittande
tyrolbyxor fått någon skavank, men nej . . .
Han fortsätter:
»O, du oskuldens beskyddarinna ...
Men nu var det komplett slut. Publiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
