Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prolog af Fr. Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
Och Hittebarnets ’kund* från nattligt gille
Står oupphunnen — fast på skrala ben;
Blackstadius, Lovander, Bautastenius
De bära alla vittne om hans genius.
Man säger kanske, att de äro låga,
De hvardagstyper, som han stälde fram;
Men må det då tillåtas oss en fråga,
En vigtig på en gång och al varsam:
Den höga solen uppå himlens båga
Kan hon ej återspeglas i en damm?
Behöfver hon ett verldshaf för att måla
För stoftets barn hur hennes flammor stråla?
Nej! i det lilla speglar sig det stora,
När spegeln rigtas af en konstnärs hand,
Och ljuset, brutet än, kan ej förlora
Sin kraft som sprungen ur en evig brand.
Sven Ulfson, dalakarlen ifrån Mora,
Och Engelbrekt, befriande sitt land,
De kunna räcka handen utan klander
Åt Kolarknut. Jernbärar’n och Konjander!
Ty länkar äro de i samma kedja,
De sprungit ut ur samma rika bröst,
De komma att oss höja, att oss glädja.
Af tår och löje skiftar deras röst;
För våra minnen om en plats de bedja.
Och för bekymren bjuda de oss tröst, —
De visa oss hur löje och hur smärta
Om väldet slitas i ett menskohjerta!
Och sorg det råder uti konstens gårdar,
Och sånggudinnorna sin älskling mist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
