Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erinus alpinus - Eriobotrya japonica - Eriocereus - Eriocoma - Eriogonum - Eriophorum cyperinum - Eriophyllum - Eriopsis - Eriostemon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438
Eriobotrya—Eriostemon
Eriobotrya japonica.
ört med avlångt spadformiga blad och hos
de olika formerna violetta, blå eller vita, i
ensidiga klasar sittande blommor. Förökas
av frö eller delning och planteras på
stenpartiet i rikligt med småsten och grus
uppblandad jord.
Eriobo’trya japoTiica Ldl. (Rosaceae), Jap.,
Kina, är antagligen den enda i Eur. odlade
arten av detta släktes 10, i trop. As.
växande fruktträd eller buskar med
städse-gröna, läderartade, starkt nerviga och
sågade blad. Den nämnda arten odlas i
sub-trop. och trop. länder för sina gula,
plommonlika frukters skull. I vårt land en rätt
egendomlig, något spretig dekorationsväxt
för kalla och temp. växthus eller
vinterträdgårdar. Bladen äro som unga vackert
gråluddiga på båda sidor, som äldre endast
på undersidan och gråaktigt gröna på
översidan. Blommorna äro oansenliga, starkt
doftande. E. förökas genom sticklingar eller
ympning på stammar av Crataegus
mono-gyna och. skötes ungefär som nyholländska
växter men tarvar en något tyngre och
kraftigare jord.
Erioce’reus A. Berger (Cactaceae). Ur
Ce-reus avskilt släkte, omfattande ett antal
busklika, greniga och slingrande arter. Se
C e r e u s.
Erioco’ma H. B. K., se Montanoa.
Erio’gonum L. C. Rich. (Polygonaceae), mell.
och n. Am. Omkring 160 arter ett- eller
fleråriga örter, merendels nedliggande och
tuviga. Följande odlas på stenpartier: E. inca’-
num Torr, et Gr., Kalif. Omkring 15 cm. hög
med lansettlika eller spadlika jordblad och
greniga samlingar av gula, ofta i rött
skiftande blommor. E. umbellaTum Torr. 15—
30 cm. hög med äggrunda blad, grågröna
på översidan och vitluddiga på undersidan.
Blommorna äro gula, i samlingar på 30 cm.
höga luddiga skaft. Snarlika ovannämnda
äro E. stellaTum Benth. och E. subalpi’num
Greene, båda från Nordam.; blomma på
ef-tersommaren. E. förökas genom delning
eller sådd i krukor, varefter de omskolas
och utplanteras på växtplatsen.
Erio’phorum cyperfnum L. (Scirpus c. Kth)
(Cyperaceae), Nordam. 60—150 cm. högt
halvgräs med äggformiga småax i flockar;
användbar som strandväxt. E. vagina’tum
L., Eur. (Sv.), är den vanliga ängsullen, som
ingalunda är att förakta på sumpiga
områden inom naturparken.
Eriophyllum Lag. (Compositae), v.
Nordam. 12 arter fleråriga, 15—25 cm. höga
örter, ofta halvt vedartade i nedre delarna.
Bladen djupt tre-, fem- eller parflikiga och
blomkorgarna ensamma eller några
tillsammans i täta samlingar, gula. Hela
plantorna håriga, på undersidan av bladen tätt
luddiga. På soliga och varma platser på
stenpartiet odlas E. caespito’sum Dougl.,
E. confertifo’lium Gr., med varieteter;
blomningstid juni—juli. E. förökas genom
delning.
Erio’psis Ldl. (Orchidaceae), Am. Ett
fåtal arter, oftast epifytiskt växande
orkidéer med äggformiga eller cylindriska
bulber, vilka uppbära 2—4 lansettlika,
läderartade, tjocka blad. Blommorna bruna eller
brungula i mer eller mindre täta, upprätta
klasar från basen av fjolårets bulb. Odlade
i samlingar äro: E. bfloba Ldl., BrasiL, E.
He’Ienae KränzL, Peru, och E. rutidobu’lbon
Hook., Colombia. Om odling, se Orkidéer.
Erioste’mon Sm. (Rutaceae), Austr.
Omkring 18 arter städsegröna småbuskar med
strödda, enkla, körtelhåriga blad och talrika
små stjärnformiga blommor i bladvecken.
E. buxifo’lius Sm. har buxbomslika ovala
blad och blekrosa blommor. E. lanceolaTus
Grtn. har lansettlika blad och rosenröda
blommor. E. myoporiofdes DC. är mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
