Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Euphorbia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
Euphorbia
de vit mjölksaft. Bladen äro nedtill och på
stjälkarna glest spiralställda, men samla
sig upp under gyttringarna av de i regel
kronbladlösa blommorna till täta kransar,
bildande rosetter av mer eller mindre
vackert färgade skärmblad. — I växthus odlas
många intressanta arter, däribland två
mexikanska arter, som äro föremål för verklig
storodling på grund av sina granna
skärmblad, och flera afrikanska arter på grund av
sina synnerligen regelrätt uppbyggda
kaktuslika stammar med obetydliga små
blommor utmed kanterna av de yngre skotten.
Utomhus odlas några arter, som tillhöra
våra bättre stenparti- och rabattväxter.
E. för växthus: E. antiquo’rum L.,
Ind., kaktuslik, rikt grenig art med
fyrkantiga, skarptaggade grenar; E. canarie’nsis
L., Kanarieöarna, kaktuslik, ända till 6—7
m. hög med kandelaberlikt ställda grenar
med små svarta taggar i kanterna; E.
can-dela’brum Trem., Västafr., är kaktuslik med
täta, styvt upprätta grenar, omkring 6—7
cm. tjocka, ofta med vitaktiga strimmor och
små bruna taggar; E. Caput-Medu’sae L.,
Kap, en högst egendomlig, kaktuslik art
med korta, klubblika, upprätta stammar, i
vars topp utvecklar sig en oordnad rosett av
unga skott, som utvuxna till trinda grenar
sno sig som ormar utåt och omkring
varandra; E. cereifo’rmis L., Kap, är
förvillande lik en Cereus euphorbioides, och är
upprätt pelarlik som denna. E. fulgens
Karw., Mex., 1—2 m. hög, icke kaktuslik
buske med späda, utåthängande grenar och
spetsigt lansettlika blad. Blommorna,
omgivna av fem lysande scharlakansröda
skärmblad, sitta 1—3 i bladvecken utmed
grenarna. Fordrar näringsrik, sandblandad jord
och väl dränerade krukor, om vintern en
torr och ljus plats i ett varmt växthus samt
försiktig och sparsam vattning. För att få
buskiga plantor bör man varje år efter
slutad blomning beskära smågrenarna. De
avskurna grenbitarna kunna användas till
sticklingar. Utplanterad mot spaljé i ett
ljust och varmt växthus utbildar denna art
praktfullt blommande kvistar till
avskärning. E. melofo’rmis Ait., Sydafr., är
förvillande lik en Echinocactus men ej så
beväpnad; klotrund med 8—10 ribbor eller åsar
och små runda skott utkommande på
sidor
na; E. resinffera Berg., Marocko, är en
månggrenig buske och har fyrkantiga
tjocka grenar med parvisa, skarpa taggar i
kanterna. Saften användes till medicinskt och
tekniskt bruk. E. pulche’rrima Willd.
(Poin-se’ttia p. R. Grah.), julstjärnan. Mex.
Poin-settian, som denna växt populärt kallas, är
en art med stelt och upprätt växtsätt, saftigt
mörkgröna, något hårda, oregelbundet
hjärtlika, hos några varieteter en smula flikiga
och ekbladslika blad, ihåliga grenar och
flödande vit mjölksaft. Blommorna äro
samlade i gyttringar, som äro omgivna av en 25—
35 cm. bred, oftast regelbunden stjärna av
blodröda, rosafärgade eller vita skärmblad.
Det är denna regelbundna och strålande
bladstjärna, som gjort växten så omtyckt,
så mycket mer som den vid lämplig kultur
utvecklar sig just till julen, varför växten
fått namnet ”julstjärna”. Poinsettiorna ha
en relativt lång vilotid och kort
vegetationsperiod. När blomstjälkarna skördats,
varvid omkring två tredjedelar eller minst
hälften av växten skäres ned, och då
bladen därefter börjat gulna och falla av, i
slutet av dec. och början av jan., böra
plantorna torka och ställas i ett torrt temp.
växthus, där de få kvarbli till medio av
maj. Då tagas de fram och omplanteras i
nya, hälften så stora krukor som förut,
sedan rotmassan skakats ren från den gamla
torra jorden och döda rötter bortrensats.
De läggas här i lutande ställning på ett
ljust bord i hög och fuktig värme, minst
22°. Här börja knopparna snart att bryta
ut. Då de unga skotten blivit 5—8 cm. långa,
skäras de av med vidsittande klack och
sedan de torkat i snittytan men ej hunnit
vissna, stickas de i var sin lilla med sand fylld
kruka, i vars botten lägges något vitmossa
för att hålla ihop rotklimpen, då
omplantering framdeles skall ske. Det nedersta
skottet på varje planta får bli kvar och växa ut.
De gamla plantorna få ligga så länge de ge
sticklingar men ställas sedan upp i
kallhus, tills de i juli flyttas samman med
års-sticklingarna och behandlas som dessa.
Sticklingskrukorna ställas i varmhus och
skuggas mot solen samt överspritas
dagligen med undantag för regniga och mörka
dagar. När sticklingarna slagit rot,
omplanteras de till 3—3,5"-krukor och ställas upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
